Linus - The True Story

Jag bara älskar musikdokumentärer. I somras satt jag fastnaglad framför den sanna historien om Queen och grät såklart när Freddie dog. Han låg utmärglad på sitt rum i sitt extrembevakade jättehus och sjöng och skrev låtar in i det sista och Brian May hann inte dit i tid för att säga farväl. Jag tänkte på den där filmen i flera dagar och spelade Queens låtar och tänkte på de små historierna om hur de uppkommit, om bråken i bandet när de var oense om vem som kommit på första riffet till den där jättehiten, om de fattiga åren i början på sjuttitalet, om Freddies dekadens i deppiga Berlin.

Efter att ha sett och förundrats över de filmade berättelserna om åtskilliga superstjärnors liv, kan man liksom konceptet. Korta monologer med personer som kände superstjärnan (d.v.s spelat gitarr med, dejtat, varit gift med eller varit manager åt denne) varvat med bildspel på superstjärnan när denne sjunger/spelar/tar emot priser/kramar barn/ är full på krogen. Musik gjord av superstjärnan spelas naturligtvis, glad musik i de glada delarna, deppig i de sorgliga. Personerna som kände superstjärnan ser ofta ut som gamla avdankade rockers med gula tänder, svart ögonsmink och spretigt gråsprängt hår som en gång varit en svallande rockman. De talar även svårtydbar dialekt på ruffig arbetarbrittiska eller släpig amerikanska.

Och jag är helt förlorad. Och jag tänker att det skulle vara trevligt om någon gjorde en sån film om mig när jag dött någon rockig olycksdöd och man tycker att minnet av mig borde hedras. Den skulle börja med att mamma satt ackompanjerad av nån skojig proggdänga och fnissande berättade historien om hur jag lärde mig sitta på pottan: Första dagen var hon skitlessen å bara grät, andra dan satt hon där å skratta som aldrig förr! 

Sen blir det plötsligt nittital och nån klasskamrat jag aldrig pratade med och som fortfarande har pottfrisyr skrockar och minns: Jovars....hon skolkade jämt från gympan....och strök omkring i korridorerna å delade freestylelurar mä sin kompis...Udda typ...hähä. Lite Radiohead på det, typ "Creep".

 Sedan blir det snabba klipp, så snabba att man knappt ser att mitt hår byter färg sjutton gånger och så hamnar man i London där mamman i min Au-Pair-familj sitter i chanel-dräkt och domderar: Weeell...what I rememer the meuuuust iiisss, that they laaaaaughed every day at my husband´s wööööök since his shirts were seuuuu wrinkly! That girl could nooooot handle an iron!

Tillbaka till småstaden och intervju med gamla killkompisen från kollektivet: Asså våra efterfester var tamejfan legendariska! Plötsligt satt man där och sjöng kumbaya med stans raggare, nån bonne från grannbyn och trubaduren från grannfesten. Och Linus, hon satt alltid uppe till sist!

Senare uttalar sig pluggkompisen från lärarhögskolan (Hon drack kaffe som jag dricker saft!) tätt följd av den långe mannen (Hur jag upptäckte henne? Det var inte så svårt, hon dansade alltid på borden!) för att senare glida över till dimmiga bilder av mig och min lille son skrattandes tillsammans på någon gräsmatta till tonerna av Leonard Cohen.

Eller....näe. Så himla spännande blir nog inte den där dokumentären. Och det räcker nog inte för att den ska produceras på dvd-skivor och säljas på Åhléns reahylla.

Men man kan väl få fantisera.

En sån här kväll saknar jag er

Här sitter jag i sommarnatten och känner mig ensam. Huset är tyst, på altanbordet ett halvt urdrucket glas vitt.

Här sitter jag i sommarnatten och vill prata, sådär som man gjorde förr. Oavbrutet, om allt och inget, fnissande, tramsande, småretandes, för att sedan omärkligt glida in på sådant som verkligen betydde något.

 Här sitter jag i sommarnatten och minns andra sommarnätter, nätter som blev dag under tiden man stärkte vänskapsband, lärde sig något något nytt om sig själv, skrattade så tårarna rann.

Här sitter jag i sommarnatten och minns känslan av den underliga magi, känslan av övernaturlighet, som uppstod då man pratat i timtal och den stora tröttheten kom smygande. Omslutna av naturens tystnad och den varma av känslan av att vara förstådd och uppskattad, inkluderad i en enorm gemenskap med vännerna och med världsalltet.

Jag saknar den där tiden. Jag saknar mina vänner. Jag är trött som fan.

Hoppas änglar finns

Såhär när högsommaren står i full blom, när folk är semesterrusiga och festar, badar och reser, vill man egentligen inte skriva om något tungt och sorgset. Men jag måste skriva om det här för annars kan jag aldrig skriva om nåt annat. För så är det med mej, att jag får en idé, en första mening eller kanske en sista. Sedan måste den skrivas ner innan nya idéer kan födas. Så fuck juli, det här måste komma ut.

Jag satte morgonkaffet i halsen den där morgonen i andrahandsettan då jag och min GP skulle ha en fin stund tillsammans. Den helgpimpade frukosten förlorade sin åtråvärdhet, förväntan inför den lediga dagen försvann. Jag överrumplades av en enorm känsla av empatiblandad sorg, men framför allt av en stor ilska. Hur kunde dom på tidningen bara slänga upp något sådant här i ansiktet på en när man knappt har vaknat?

Det handlade om Sebbe, tolv år, drabbad av leukemi. Bildreportaget lämnade inget åt fantasin, allt det äckliga, grymma, fruktansvärda blottades och fick senare pris för sin uppriktighet. Ingen annan artikel hade någonsin fått så mycket läsarrespons som den om Sebastian. Och jag satt där och grät och var arg, såg på bilderna på pojken och hans anhöriga och minns att jag tänkte: Finns det verkligen sådana här familjer ibland oss? Som står i kön på ICA, kör förbi oss på väg hem från jobbet, som sitter bredvid oss på fiket? Familjer som måste återgå till en vardag för att göra det outhärdliga uthärdligt.

Jag minns även att jag blev så förvånad över att jag reagerade så starkt. Världens elände exponeras ju för oss varje dag, hur ska man kunna beröras och reflektera över allt? Dessutom har jag alltid haft en ganska stark och tuff yta, svår att komma igenom.

Iallafall. Under de senaste två åren har två personer i min bekantskapskrets drabbats av leukemi och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag känner för dem. Inte minst sedan jag själv fått barn och vet att jag får lite svårt att andas så fort jag tänker på hur det skulle vara om något skulle hända honom. Jag vill hjälpa! Jag vill ta bort det onda! Jag vill göra något! Vad som helst som får dem att må bättre! Men jag är maktlös. Hoppas att min något sånär andliga tro kan hjälpa när jag skickar stilla böner ut i universum.

Det faktum att ett barn blir svårt sjukt är så oerhört svårt att ta till sig, så vansinnigt sorgligt. Orättvisan i sin högsta, grymmaste form. Och ni drabbade, jag tänker på er, hoppas och vet att ni har många runt er som ger styrka att orka.

Och jo, det finns två ynka saker jag kan göra. Den ena är att ge blod.
www.geblod.nu
Den andra är att skänka pengar hit:
www.barncancerfonden.se

Då och nu.

Jag brukade sträckläsa en pocket en regnig helg. Jag brukade äta frukost tillsammans med Göteborgs Posten och Nyhetsmorgon i två timmar. Jag brukade ta spontana afterworks med oväntade människor och alldeles för mycket öl om fredagarna, laga stora middagar på lördagkvällarna, som intogs tillsammans med noggrant utvalt rödvin och omsorgsfullt piffade efterrätter. Söndagsförmiddagar kunde tillbringas i en biosalong eller på Friskis i Majorna eller i soffan framför veckans Mia och Klara-repris. Under veckorna brukade jag ibland baka tre sorters bröd, shoppa snygga jeans som satt bra eller bara gå och fingra lite förstrött  på alla roliga saker på Designtorget. En gång bokade jag en reda till Sydney bara sådär, och Eskilstuna, varför skulle inte den staden utforskas tillsammans med goda vänner? Jag brukade aldrig äta halvfabrikat, drack massvis med vatten, åt choklad en dag i veckan och massor med frukt och grönsaker. Lagade maten från grunden och kunde städa mitt hem långsamt och grundligt.

Jag brukade längta efter något diffust, brukade ofta undra vad som var meningen med allt, känna press att prestera, vara omtyckt, lyckad. Jag kämpade mot trycket mot bröstet som ibland var tungt men oftast uthärdligt.

Jag brukar inte längre göra dom där sakerna. Jag brukar ibland äta chicken nuggets som varit frysta, jag spenderar timtal i veckan i sandlådor och i rutchkanor, jag rafsar åt mig billiga toppar i tvåpack samtidigt som jag handlar bodys i storlek åttisex. Jag planerar mina eventuella biobesök två veckor i förväg och mina under året lätträknade utekvällar två månader i förväg. Jag har inte längre så förbannat mycket tid att känna efter hur jag känner.

Jag känner glädje någon gång varje dag. Jag känner kärlek varje dag. Ja, det har gått så långt att ingen dag någonsin känns helt meningslös. Jag gråter lättare, jag väger mera, jag sover mindre, min mage är större och mina bröst mindre men det var det banne mej värt.

Livet förändras. Vi förändras. Saker händer. Och ja, jag är oändligt tacksam.

Ibland kan man gråta på ett tåg

Man kan börja gråta lite försiktigt, en söt liten tår som stillsamt rullar nerför ens kind. Man ser nog lite drömsk ut då, om man samtidigt sitter och ser ut över ett böljande vackert landskap. Sedan kan gråten börja börja förändras, bli lite mer obekväm och påtaglig. Man börjar se mindre drömsk och mera desperat ut, när den allt livligare tårströmmen börjar dra med sig klumpar av mascara och brun kajal på väg ner mot den rödflammiga halsen, ackompanjerad av en rodnande, alltmer rinnande näsa. Plötsligt kan man förvåna sig själv med att hulka till lite försiktigt, ett snabbt smärtsamt gny som liksom bekräftar gråten, befäster den. Nu finns det ingen återvändo, det är lika bra att köra på. En och annan medpassagerare har redan noterat ens förehavanden, sitter säkert och undrar. Och man behöver inte bry sig för man kommer förmodligen aldrig att se de människorna igen nånsin, så varför inte bjuda på en stunds underhållning, en real-life-blottning utan filmkameror, lite äkta feelings liksom.

Man kan gråta av många anledningar. Man kanske saknar någon man älskar, man kanske ångrar att man inte köpte de där coola skorna, man kanske har ont i magen eller ångrar något dumt man sagt. Man kanske tänker på barndomsminnen eller gjort slut på lönen för tidigt eller blivit förolämpad av en främling på stan.

Eller så håller man på och läser Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Man förundras av hans målande språk, man förälskar sig i karaktärerna, man känner doften av vägdamm i ena stunden och av sovande barn i den nästa. Man känner känslor av hat inför onda män i turban, en oändlig sorg över världens grymhet och man känner beskyddarinstinkt inför missgynnade pojksoldater, inför värnlösa kvinnor och barn. Man vill göra något viktigt istället för att gräma sig över att sovrumsbyrån känns fel och behöver bytas ut, och man vill veta mera om vad som egentligen försiggår i världen, just nu, på tvåtusentalet.

Man kan slå ihop boken för att man inte orkar läsa färdigt just nu för snart är man hemma i sin trygga stad som det är fred och mest snälla människor i, och så kan man åka hem och krypa ner i sin mjuka säng och sova gott. Det kan man göra.

Och så kan man rekommendera boken till alla man känner och sedan fundera lite på hur man kan jobba mera på solidariteten i sig.

Vill vara mera med mitt barn

Jag tänker mycket på barn nu. Dom är omkring mej hela tiden, på jobbet och hemma. Och jag tänker på hur fina dom är, hur mycket dom behöver. Och jag tycker att det är så in i helvete fel hur nutidssamhället är uppbyggt. Och jag får ont i magen när jag tänker på den där insändaren som citerade barnkonventionen (Alla barn har rätt till sina föräldrar) för att sedan konstatera faktum. (Alla barn får endast träffa sina föräldrar kvällar och helger). Och jag blir alldeles velig -jag är ju för jämställdhet och att kvinnor ska arbeta lika mycket som män för att inte bli ekonomiskt missgynnade och för att få samma rätt till personlig utveckling. Men varför är det så in i helvetes ovanligt med deltidsarbetande män? Eller deltidsarbetande familjer? Och varför är statusjakten så vansinnig att en ensamstående mamma anses leva i fattigdom och misär för att hon inte kan ta med barnen utomlands?

Nej, jag är övertygad om att många svenska familjer skulle kunna gå ner i arbetstid och ändå leva bra -och få mer tid för sina barn.

Alldeles rosig är han, pojken. Små blonda tofsar sticker fram bakom mössan, som hamnat lite på sned. Klarblå ögon som speglar den första bleka vårsolen, glittrar av nyfikenhet och upptäckarglädje. Snubblar till, sätter sig på knä, reser sig mödosamt upp igen. Tultar vidare, kvittrar och bubblar, vänder sig om för att se om jag fortfarande står bakom. Ska snart lära sig något nytt, se något för första gången, lösa en gåta. Och jag tänker, att inom en snar framtid kommer han att längta efter mig. 

En stad. Flera känslor.

En lördagseftermiddag för inte så länge sedan promenerade jag ner från Brunnsparken, förbi det stora Hjulet och vidare mot Operahuset. Jag hade precis träffat vän och sedan syster, barnet sov i vagnen som blivit en förlängning av mig själv, något vant och självklart i mina händer. Balanserade takeawaykaffe, gick med raska steg, gruset knastrande under mina fötter. Då jag gått förbi Casino Cosmopol och älven öppnade sig, utsikten fri mot mäktiga Stenafärjor, kranar och brosilhuetter, himlen rosablå och luften full av vårfukt och bildamm, då kom den över mig igen. Den där känslan av overklighet blandad med pirrlycklig förväntan. Och jag tänkte, att om man kan man älska en stad så älskar jag min.

Filmen började rullas upp igen, den där sentimentala sammanfattningen av mitt liv so far, göteborgsscenerna. De började få allt större plats nu, efter nästan tio år i staden. I de scenerna hade jag fått vänner för livet och vänner för stunden. Här hade jag festat nätterna igenom och somnat utmattad på ettans nattvagn. Här hade jag slitit mitt hår i examinationsångest, somnat på föreläsningar, fått mitt första riktiga arbete. Jag hade varit lika galet nyförälskad, som jag varit nere och krälat i de mörkaste och ensammaste av avgrunder. Jag hade suttit i ett köksfönster i Majorna och rökt en hel natt men likväl upptäckt träningens underbara lov under svettiga pass på Västra Hamngatan.

Och som jag fikat och ätit på uteserveringar! Och solat och grillat i Slottskogen och cyklat ut till havet och gått långpromenader i Delsjöns underbara skogar! Och gråtit på filmer och livespelningar och teatrar, och förundrats över utställningar och muséer och förköpt mig på mässor och förätit mig på brunchbufféer!

Alla människor jag träffat. Människor som berört och berikat, sårat och skadat. Som stöttat, pushat, peppat och kramat. Som irriterat, konfronterats, fascinerat, fått mig att se mig på ett annat sätt. Fått mig att se världen på ett annat sätt. Som jag älskat, avskytt, lämnat och sökt.

Här hade jag blivit mamma, förändrats, blivit vuxen. Staden hade börjat krympa nu, kändes trygg och välbekant. Och jag var så glad att jag flyttat hit, att jag var en del av den, att jag kände att jag hörde hemma här.

Och jag känner ingen sorg för dig, Göteborg. Snarare tacksamhet och kärlek.

Ett ljus i mörkret

"Den var ju bra. Skönt att slippa välproducerat Hollywoodskit. Skönt att se en riktig film". Den långe mannen är nöjd, väntar på min respons. Jag sväljer hårt, kisar mot ljuset, vill hålla med. Kan inte prata. För om jag försökte prata nu skulle tårarna börja spruta och kladda ner mina kinder med mascara och snoret skulle börja rinna och jag har ingen näsduk och jag skulle inte kunna säga nåt vettigt och jag vill ju vara glad och mysig nu när vi har lite egentid. Så jag andas istället. Djupa andetag. Drar in frisk luft i mitt gråtfyllda bröst, stryker över kinderna, ler urskuldande. Den långe mannen stryker mig över ryggen och säger att det är bra. Bra att bli berörd.


Det är svårt att inte bli berörd av en film som handlar om en liten pojke vars psykiska sjukdom utlöses av att han och övriga familjen blir övergivna av fadern. Den lille pojken lever dessutom i fattiga förhållanden i Mexico och utvecklar ett starkt beskyddande beteende mot sin mamma, storasyster och lillebror. Det är hjärtskärande, det är gripande, det är lite roligt mitt i alltihop. Det är Filmfestivalen.

Jag bara älskar denna kulturella institution, detta frosseri i känslor, detta ändlösa berättande från världens alla hörn. Varje år känns det som en fest när en ny, blank katalog kommer ut, späckad med valmöjligheter. Valmöjligheter som filmvetarchefer annars tar ifrån oss, och förpassar oss till glassiga filmpalats med glassiga ytligheter. (Tack och lov för Hagabion!) Jag är inte helt fläckfri där, absolut inte. Ibland kan det vara skönt att bara luta sig tillbaka, prassla med sin Ahlgrenska bilpåse och konsumera amerikansk filosofi som inte behöver djupare analyser och som inte lämnar några större avtryck i själen. Att bli road för stunden, underhållen, distraherad.

Men det är väl sådan jag är. Analyserar till minsta mikrodetalj, vänder och vrider på allt, på ont och på gott. Jag är även väldigt nyfiken. Nyfiken på andra människor, andra kulturer. Och jag har aldrig fått så mycket att fundera på, att reflektera kring, som när jag suttit på nån obekväm föreläsningsstol på Chalmers eller trängts i knarrig gammal fåtölj på Aftonstjärnan. Jag har sett alltifrån turkiska dramer till italienska dokumentärer via pakistanska komedier och vietnamesiska parodier och en sak är förbannat säker när det gäller mänskligheten; vi är av samma skrot och korn. Vi skrattar åt samma saker, vi älskar, vi sörjer, vi längtar och strävar. Och sist men inte minst; Störst av allt är kärleken. Kärleken till familjen hur den än må se ut, kärleken till sin livspartner, till sina barn, till sin hund.

Ibland kan det vara ett grisen-i-säcken-spel, visst har jag gått på nitar i filmdjungeln. Suttit oförstående inför överpretentiös, svensk kortfilm, gäspat framför finsk förfilm, och fuskat med amerikansk premiär. Men det gör inte så mycket. Det är liksom hela grejen som räknas, att mitt i dystraste vintern få lyxa till det och lämna vardagen en stund. Om man känner sig riktigt initiativrik kan man knåpa ihop en temakväll -spansk film och tapas efteråt. Eller kanske asiatisk take-away kombinerad med thailändsk rulle. För att inte nämna det kanske mysigaste av allt -filmfrukost på mysigt fik med efterföljande långfilm. Allt medan gråkylig januaridag gryr utanför varm salong.

I år blir det bara en film. Men den dröjer sig kvar till nästa år.

Sorgliga mänsklighet 2.

Nej, det känns inte riktigt som om jag fick allt sagt förra gången. Och dessutom tolkade vissa min slutsats som om jag sympatiserade med killar som utnyttjar fulla tjejer. Tillbaka till Mia och festen.

Vad som inte framgick förra gången var att Mia, trots sitt tillstånd faktiskt spelade med i själva akten. Det var väl det som folk tyckte var så otroligt roligt. Hon låtsades, så gott hon kunde, njuta av äckelkillens underliga aktiviteter. Varför? Jo, hon sökte bekräftelse. Sjukt nog kände hon sig lite smickrad av att någon ville ha just henne, hon som var så ful och värdelös. Det, kära läsare, är vad jag menar med att mänskligheten, ja både män och kvinnor, i vissa fall är sorglig, att allt handlar om att bli sedd och bekräftad till varje pris.

Men nu vill jag öppet uttrycka min avsky för människor som kränker andra människor genom sexuella handlingar. Män klart överrepresenterade i statistiken. Ämnet har alltid berört mig väldigt starkt, kanske för att min egen integritet är så stark? Jag kan i allafall minnas när jag för första gången konfronterades med en episod av detta slag. Jag var tio år, gick på en till synes idyllisk liten skola på landet, där barn verkade vara barn på det där rosenkindade naiva sättet. Efter gymnastiken drog några äldre killar in några äldre tjejer till ett rum och tafsade på dem. Tjejerna kämpade emot, protesterade, ville inte. Jag blev chockad, tyckte synd om tjejerna, gick omedelbart till läraren. Blev hotad av arga killar som ville fortsätta tafsa, som sa att jag inte "fattade".

Började på annan skola där tafsande var lika vanligt förekommande som mattelektioner eller bollekar på rasterna. Jag var själv inte utsatt eftersom jag då var ansedd som tjock och ful, vilket ju i sammanhanget var en räddning på ett konstigt sätt. Min ilska och avsky mot dessa handlingar blev inte desto mindre, och jag minns att jag vid något tillfälle frågade en av de mest utsatta tjejerna varför hon inte stod upp för sig själv, protesterade på riktigt, sa ifrån på skarpen. "Du är bara sur för att dom inte tafsar på dej" lydde svaret. (Vad jag inte förstod då var att den här tjejen faktiskt var offer för patriarkala förtryckande strukturer. ) En annan kille flinade självbelåtet och slängde ur sig, medan han grabbade tag i klasskompisens ena skinka, "såhär skulle du bra gärna vilja att någon gjorde på dej, va?"

Nej, små klasskompisar från det förflutna, jag ville inte alls bli nypt i mina pyttebröst, få en linjal hårt pressad mot min mysbyxbeklädda rumpa eller bli fasthållen av ett gäng killar som försökte dra av mig kläderna.

Och det tror jag inte de andra tjejerna heller ville egentligen, och det tror jag inte att några tjejer vill på 2010-talet heller. Ändå förekommer det hela tiden, från skolådern upp i krogåldern och ända fram i medelåldern för att sedan fortsätta till pensionsåldern. Det är bara utförandet som ändras med åren. Och det gör mig så vansinnigt arg. Fortfarande.

Och jag önskar så starkt att samhället inte fostrade pojkar till förövare och att det kunde sluta skuldbelägga tjejer för övergreppen. Som mamma till tre pojkar ser jag det faktiskt som en av mina största uppgifter - att fostra mina söner till respektfulla individer, vad än samhället runt om må säga.

Sorgliga mänsklighet.

Jag kan inte sluta tänka på det. Bara måste få det ur mig. Var med goda vännen på Mia Skäringers show häromsistens. Har sagt det förut, jag vet, men blev omskakad, överrumplad. Och en sekvens bet sig fast ordentligt. Mia raljerar på om sina tonårsdar med fylla och bekräftelsebehov. Hon är på fest, och är riktigt full den här gången. Så full så hon måste gå in och eh...ja..."kasta upp"? Och eftersom hon i sitt tillstånd inte kan tänka klart så väljer hon att göra detta i badkaret. Hon blir kvar där, halvhängande över badkarskanten, omtöcknad och lagom fräsch. Full kille kommer in, tycker visst Mia ser riktigt mysig ut så han börjar eh....ja..."penetrera"?

Majoriteten av publiken i salongen skrattar hysteriskt när Mia härmar hans och sina fumliga rörelser i det där skitiga badrummet. Det gör inte jag. Jag kokar inombords. Känner mig äcklad, förbannad. Jävligt in i helvetes förbannad. Förbannad på äckliga fulla killar som snor åt sig konstiga tillfällen för egna behov. Känner mig ledsen, ledsen för Mias och alla andra fulla tonårstjejers skull. Gråten sitter i halsen, den välbekanta klumpen, ni vet.

I pausen fräser jag ut min ilska över goda vännen. "Asså huuuur tänker dom?? Jaa, jag undrar hur dom tänker. VILL dom verkligen ligga med packade tjejer som är halvt omedvetna om vad som händer?"

Och vännen säger något mycket klokt: "Dom söker väl också bekräftelse."

Luften går ur mig. Jag vill ju vara arg! Jag vill ha en syndabock, svart på vitt, bli militant feminist, förklaringen till ondskan! Så blir det bara liksom....pfffft. Människan är bra jävla sorglig.

Upp och ner, ner och opp.

En kicksökare av stora mått, är jag. Och nej, jag har ingen större lust att slänga mig ut från flygplan, klättra i berg eller bada med pirayor i Amazonas djungler. Jag är svenssonkicksökartypen som snarare trycker i mig kilovis med choklad, vaknar till en halvliter kaffe eller klunkar i mej en tre flaskor vin och röker fyrtio cigg på en kväll. (Enligt en kompis vars påstående jag fortfarande starkt betvivlar)

Nu skall du icke tro, kära läsare, att jag är någon sorts alkoholiserad bulimiker som andas genom ett opererat hål i halsen. Nej, jag ägnar mitt liv åt att stävja dessa osunda onda kicksökarkrafter. Genom att kompensera med sundare alternativ såsom intensiva träningsperioder, förälskelser, hysterisk shopping och brödbakarmani går jag liksom plus minus noll. Hormonerna spelar ut varandra och faller ihop i en utmattad hög i mina celler. (Eller var de nu egentligen befinner sig)

Den största kicken av dem alla, all times, var bebiskicken. Från och med att jag förlikat mig med tanken att jag skulle få en, en egen bebis, så flöt jag fram, hormonhög. Endorfinkickad och oxytocinflummig på samma gång. Min känsliga, flaxande, oroliga själ lade sig liksom till ro, sträckte ut sin genomskinliga själavarelse, drog en djup suck och slumrade till i hängmattan. För första gången förstod jag hur verklig lycka kändes. Och den där kicken, den bara fortsatte. Fortsatte genom graviditet, förlossning, spädbarnstid, amning, mammaledighet. 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm
Och himmelen utan en prick

Jag började tro att jag förändrats på riktigt, att det där tunga trycket över bröstet som tidigare ofta besökt mig var förevigt borta. Att jag numera var en Lycklig Människa. (Halleluja och tack Gode Gud för amningen, förresten. Tänk att få äta vad som helst, i obegränsad mängd - och ändå gå ner i vikt.)

Men som lilla fröken Furtado en gång sa så kommer alla good things to an end. Efter ungefär ett och ett halvt år  kastades jag med en hård smäll ner i den grå vardagsasfalten och blev återigen en vanlig dödlig som gick och småsurade över det mesta, kände mig småfet och otillfredsställd. 

Hungrig på nya kickar. 

Längtade Vår.

Som så många gånger förr drog hon upp benen i skräddarsits, datorn i knät. Magen full av choklad - det var ju ändå fredag. (Och igår hade det i och för sig varit torsdag och dessförinnan onsdag) Hon konstaterade för sig själv att de där svängarna, pendlandet mellan dal och bergstopp var Hon. Och någonstans måste hon förlika sig med det. Kanske helt enkelt vilja vara sådan. Som hon var.