Ibland kan man gråta på ett tåg

Man kan börja gråta lite försiktigt, en söt liten tår som stillsamt rullar nerför ens kind. Man ser nog lite drömsk ut då, om man samtidigt sitter och ser ut över ett böljande vackert landskap. Sedan kan gråten börja börja förändras, bli lite mer obekväm och påtaglig. Man börjar se mindre drömsk och mera desperat ut, när den allt livligare tårströmmen börjar dra med sig klumpar av mascara och brun kajal på väg ner mot den rödflammiga halsen, ackompanjerad av en rodnande, alltmer rinnande näsa. Plötsligt kan man förvåna sig själv med att hulka till lite försiktigt, ett snabbt smärtsamt gny som liksom bekräftar gråten, befäster den. Nu finns det ingen återvändo, det är lika bra att köra på. En och annan medpassagerare har redan noterat ens förehavanden, sitter säkert och undrar. Och man behöver inte bry sig för man kommer förmodligen aldrig att se de människorna igen nånsin, så varför inte bjuda på en stunds underhållning, en real-life-blottning utan filmkameror, lite äkta feelings liksom.

Man kan gråta av många anledningar. Man kanske saknar någon man älskar, man kanske ångrar att man inte köpte de där coola skorna, man kanske har ont i magen eller ångrar något dumt man sagt. Man kanske tänker på barndomsminnen eller gjort slut på lönen för tidigt eller blivit förolämpad av en främling på stan.

Eller så håller man på och läser Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Man förundras av hans målande språk, man förälskar sig i karaktärerna, man känner doften av vägdamm i ena stunden och av sovande barn i den nästa. Man känner känslor av hat inför onda män i turban, en oändlig sorg över världens grymhet och man känner beskyddarinstinkt inför missgynnade pojksoldater, inför värnlösa kvinnor och barn. Man vill göra något viktigt istället för att gräma sig över att sovrumsbyrån känns fel och behöver bytas ut, och man vill veta mera om vad som egentligen försiggår i världen, just nu, på tvåtusentalet.

Man kan slå ihop boken för att man inte orkar läsa färdigt just nu för snart är man hemma i sin trygga stad som det är fred och mest snälla människor i, och så kan man åka hem och krypa ner i sin mjuka säng och sova gott. Det kan man göra.

Och så kan man rekommendera boken till alla man känner och sedan fundera lite på hur man kan jobba mera på solidariteten i sig.