Jag tänker mycket på barn nu. Dom är omkring mej hela tiden, på jobbet och hemma. Och jag tänker på hur fina dom är, hur mycket dom behöver. Och jag tycker att det är så in i helvete fel hur nutidssamhället är uppbyggt. Och jag får ont i magen när jag tänker på den där insändaren som citerade barnkonventionen (Alla barn har rätt till sina föräldrar) för att sedan konstatera faktum. (Alla barn får endast träffa sina föräldrar kvällar och helger). Och jag blir alldeles velig -jag är ju för jämställdhet och att kvinnor ska arbeta lika mycket som män för att inte bli ekonomiskt missgynnade och för att få samma rätt till personlig utveckling. Men varför är det så in i helvetes ovanligt med deltidsarbetande män? Eller deltidsarbetande familjer? Och varför är statusjakten så vansinnig att en ensamstående mamma anses leva i fattigdom och misär för att hon inte kan ta med barnen utomlands?
Nej, jag är övertygad om att många svenska familjer skulle kunna gå ner i arbetstid och ändå leva bra -och få mer tid för sina barn.
Alldeles rosig är han, pojken. Små blonda tofsar sticker fram bakom mössan, som hamnat lite på sned. Klarblå ögon som speglar den första bleka vårsolen, glittrar av nyfikenhet och upptäckarglädje. Snubblar till, sätter sig på knä, reser sig mödosamt upp igen. Tultar vidare, kvittrar och bubblar, vänder sig om för att se om jag fortfarande står bakom. Ska snart lära sig något nytt, se något för första gången, lösa en gåta. Och jag tänker, att inom en snar framtid kommer han att längta efter mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar