Om det finns nåt som heter mingelproffs så är jag en mingelamatör

Det var alldeles för länge sedan jag citerade Mia Skäringer. Så jag gör det nu:
"Mingla. Småprata. Hålla tillbaka. Det har jag aldrig kunnat. Stå snyggt i en bar med hög musik. Jag får skitont i ryggen, i fötterna, i hjärtat och jag hör inte vad någon säger. Ska jag lyssna på musiken eller människorna och isåfall vilken av alla människor? Alla pratar ju. Och vad får jag säga och inte?"

Jag har tänkt på det där. Jag är inget vidare bra på att kallprata. Jag säger ofta fel saker eller för mycket eller för lite. I mitt jobb, där småpratet går som en liten röd, svidig tråd genom hela dagen, har jag avundsjukt betraktat kollegor genom åren som smidigt och lättsamt  vägleder föräldrarna in skolans och barnomsorgens värld, i vår vardag. Givetvis involverar de barnen också, utan att prata över deras huvuden förstås. Hur gör de? Jag menar, inte vill mamma Svensson när hon stressad och hungrig klockan fem i fem skyndar för att hämta, höra om Borholmsmodellens vara eller icke vara eller att jag och hennes barn idag har pratat om döden, alkoholismen, miljöförstöringen och livets begynnelse. Det blir liksom för mycket. Istället önskar jag trevlig helg fast det är tisdag eller klagar på det ruggiga vädret fast det är femton grader och solsken.

Ångestladdningen inför en fest där jag inte känner folk är stor. Tänk om jag bara vant kunde glida omkring med ett glas och bränna av charmiga leenden, komplimera folk för deras toppar och örhängen, prata insatt om sport, politiker och nya trender istället för att nervöst hänga vid värdfolket när jag inte smiter ut för trettionde gången för att feströka. (Ensam förstås - eftersom ingen gör det längre.) Jag hade en vän som var ett sant mingelproffs. En fröjd att iaktta där hon gled fram och nätverkade, som hon sa, fann såväl gemensamma beröringspunkter som bekanta till exkollegor och som via sin smidiga sociala förmåga fixade nya jobb, lägenheter och män som om det vore den enklaste sak.

Mången vän har jag stött på i livet, och vissa må ha varit flyktiga, men de var ändå alltid NÄRA. Jag visste om deras första hångel, deras ömma punkter och värsta ovänner, deras innerligaste drömmar, deras relationer till sina föräldrar. Andra har stannat kvar och blivit bestående och det är dem jag längtar efter när jag hudlös trevar mig fram i stora okända sällskap. Längtar efter ordlös kommunikation, frigörande storskratt i samförstånd, någon som kan relatera det jag säger till något som hände för längesen och som....ja, liksom gillar mig som jag är.

Och det är så bekvämt av mig, jag vet! För hur jobbigt det än må vara har många tillfällen med nya möten varit oväntat energigivande och tankeväckande. Det är ju där jag har fått de där nya vännerna, de sällsynta små diamanterna som lyser upp minnenas väg.

Att det ska vara så förbannat svårt att gå in och bara vara sig själv.

Två små lyckliga stunder

Lycka för mig är inte ett tillstånd, snarare små flyktiga förnimmelser som fladdrar förbi, sköra och känsloladdade. Och jag förvånas ofta över hur icke-uppenbara de är, de där små stunderna. De kommer oftast inte till mig när jag någon enstaka gång beundrar en vacker solnedgång eller äter på lyxkrog eller ägnar mig åt någon annan allmänt lyckoframkallande aktivitet. Istället kikar de fram vid de mest otippade tillfällena. Två av dem har jag upplevt under veckan:

Jag och min son sitter efter en kylig cykeltur vid ett bord på Burger King. (Ehrm, ja, EN gång i månaden äter vi "hambujja å tipps"!) Hans ansikte är kladdigt av frityrflott och ketchup, händerna fulla av pommes och skräpleksakspresenter och hans stora, glada, blå ögon möter mina. "Va´de´gott, mamma?" Frågar han. Och mitt hjärta slår ett dubbelslag och jag svarar att jaa, det var det.

Cyklar hem, somnar gott den natten.

Rastvakt. Skolbarn som springer, skriker, jagar, hjular, ramlar, skrattar, gråter. Osalig ljudnivå, stegrande stress. Så. En klocka ringer, elever försvinner, jag är kvar med mina få. Slås av ett infall, lägger mig i stora runda kompisgungan, två av mina flickor hoppar genast upp. Arbetar med benen, tar fart, småfnissar. Det suger och killar i magen, en känsla jag nästan glömt. Farten ökar och jag piper och klamrar mig fast, ser upp i himlen som är knallblå med små vita molntussar, luften klar och härligt höstkall. Jag piper allt högre, flickorna skrattar allt högre, gungar allt högre, och jag ser deras mjuka hårslingor fladdra i vinden. Hoppar av, busig, rusig och rosenkindad. 

Går uppför trapporna i den gamla skolbyggnaden, känner att jag valt rätt.

En grej som inte blev som jag hade tänkt mig

När min son började på förskolan tänkte jag att jag skulle bli en sån där mönsterförälder som gjorde allting rätt.

Jag skulle med ett rofyllt leende på läpparna långsamt strosa gatan fram på morgonen innan lämning, gärna med min lille telning i handen, och tillsammans skulle vi kommentera fåglarna som kvittrade morgonsånger, ta en liten sväng i gungan och kanske undersöka nån snigel på vägen.

När vi myst färdigt och kommit fram, i myyycket god tid innan grötfrukosten, skulle jag i lugn och ro pedagogiskt vägleda  min lille pojke i sko-avtagning och jack-upphängning. Kanske skulle han till och med få vika ihop sin lilla tröja och sina små extrabyxor och lägga på sin lilla blå hylla med den lilla älg-bilden på.

Sedan, efter ett innerligt avsked med kramar och pussar skulle jag utbyta några käcka ord med personalen, lämna in några viktiga ifyllda lappar som jag hade fått dagen innan och kanske till och med flika in några pedagogiska tips i den förtroliga konversationen.

Innan jag så, varm i hjärtat, gav mig av till mitt arbete, (där jag skulle vara i god tid för att hinna ta en kopp kaffe innan allting började) skulle jag naturligtvis stanna framför informationstavlan en stund för att ta fram min oerhört strukturerade kalender, och där i fylla i ALLA viktiga datum och klockslag som jag noga studerat och memorerat. Men jag skulle skriva upp dem ändå, ut ifall att.

Det blev inte riktigt så.

Paniken brukar komma krypande när jag osminkad i nattlinne försöker få lille J att slita sig från bollibompa och inser att jag måste vara på jobbet och alert om fyrtio minuter. Sedan följer ett rejs utan dess like medan jag tillkämpat försöker att INTE visa min son hur stressad jag egentligen är, för då blir han ju förstörd för livet, eller får åtminstone magont och kanske börjar tappa håret.

När jag äntligen letat rätt på nycklarna, fått barnet och mig själv och alla packade väskor och kassar utanför dörren kommer vi på samtidigt att jag bara MÅSTE springa in och kolla att kaffebryggaren är avstängd. (Ja, han har lärt sig det nu och springer alltid med in för att titta på kaffebryggaren som ALLTID är avstängd.)

Strosande och fågelkvitter blir det inte mycket med, istället försöker jag desperat hitta de allra genaste vägarna till förskolan, vilket oftast resulterar i att J trampar i hundbajs eller snubblar på nån rot vi inte upptäckt förut. När jag med blodsmak i munnen och vild blick slutligen anländer till vårt mål, har alla redan satt sig vid borden och jag inser att jag glömt de viktiga lapparna hemma tillsammans med extrakäderna, och irriterat undrar jag varför fröknarna inte upplyst tidigare om att det är studiedag om två veckor, och får så klart till svar att en lapp suttit uppe sedan höstterminen startade.

Och så där håller det på. Blöjor, lappar och friskamnälningar glöms och jag börjar inse att jag är en vanlig dödlig.

Men jag ska aldrig, aldrig, ge upp min dröm. En dag står jag där, i tamburen, med nytvättat hår och tio minuter över.

Tack!

Jag har inte varit på så många bröllop i mitt liv. I ärlighetens namn har jag rentav varit rätt ointresserad av denna urgamla tradition. Vet inte varför jag blivit sådan, men gamla traditionella ritualer är liksom bara inte min grej. Om det är en tillställning man blir bjuden på och kanske får en kopp kaffe och till och med ett glas vin om man har tur, då går jag gladeligen dit och trivs. Men jag själv - förblir otraditionell.

Tills nu. Och nej, den långe mannen har inte friat och inte jag heller. Men det där med att gå på bröllop är banne mig ingen dum idé! Kanske beror min ändrade inställning på stigande ålder, mitt föräldraskap, mognad, att brudparet är mina nära vänner eller på den strålande solen som sken över liten söt röd kyrka och en sammetsmjuk Göta Kanal.

Och nu har jag också förstått att bröllop inte bara handlar om att säga ja i kyrkan - O nej, så mycket engagemang det kräver! Och vad som är så fint är att brudparets beslut påverkar så många människors liv under en så lång tid - både före och efter bröllopet. Som jag har längtat och klurat och letat kläder och formulerat ord och våndats och glatts och pratat om denna förestående händelse och tillhörande möhippa. Och det måste ju så många andra gäster också gjort!

För att inte tala om vad själva ceremonin och festen efteråt gör med människor. Livet passerar revy, man tänker på det förflutna, på nuet, framtiden, vad som egentligen är viktigt i livet, på kärleken och vänskapen och allt det där.

Och efter festen är det nog många med mig som gått runt med ett fånigt leende och en varm själ, betraktandes alla ögonblicksbilder som fastnat på näthinnan, minns skratt och roligt prat, funderar på något klokt någon sa eller livsödet någon berättade om....kanske har lite ont i vader och armar efter dansen, tränger undan huvudvärk och trötthet till förmån för glada tacksamma tankar.

Det här med att sammanföra släkt med gamla och nya vänner, skapa möten, är ju en så fin handling i sig. Ja, det handlar liksom inte bara om kärleken mellan paret, vill jag hävda. Tänk att de lyckliga tu skapar minnen för livet hos alla gäster.... Det måste nästan vara den finaste gåvan man kan ge?

Dagis

Asså jag förstår inte vad som provocerar så förskräckligt med det här att Dagis faktiskt heter Förskola. Jag menar - jag blir inte ett dugg irriterad när folk pratar om Dagis. Jag vet att det är vad det kallas i folkmun. Att det förmodligen kommer att kallas det i sådär tio-tjugo år till. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger "Vilket dagis går din pojk på? Eller jag menar - föööööörskola ska det ju heta nuförtiden" (Man himlar även med ögonen och pfffar lite med munnen för att understryka hur tokigt detta är).

Då är det trevligare med dem som i ärlighetens namn inte VET att Dagis numera heter Förskola. De som förvånat frågar hur tidigt man börjar i skolan nu egentligen, då de vet att min son bara är två och ett halvt.

Och de som säger att det är lättare för deras barn att säga Dagis tror jag inte ett skit på. Jag tycker rent ut sagt att de underskattar sina barns förmåga. Om de inte kan lära sig att säga förskola, kan de då inte heller lära sig att säga "Spaghetti och köttbullar"? Ska de säga att de fick "spiggis och köttis" till middag?

Ibland tänker jag att det är lite som när Televerket bytte namn till telia - ojojoj vad folk grämde sig och tyckte det var urbota fånigt. Lite så är det ju med förskolan också. Samma grundtanke men stora förändringar - ett namnbyte logiskt.

Dagis är en förkortning av daghem som det hette och verkade på sjuttitalet. Numera finnes läroplan och välutbildat folk på de ställen ni lämnar era barn på. Sedan kan kvalitén säkert skifta och politikerna är inte snälla mot denna fina och viktiga institution, men jag tycker att den är värd att få kallas sitt riktiga namn - som beskriver verksamheten på ett riktigt sätt.
Utan att någon fnyser åt det.

Om ni absolut måste ha ett smeknamn får ni väl kalla det nåt nytt! Föris?

To all the barnteckningar around the world.

Mamman stod framför målningen på väggen och log. Morgonstressad men också lite stolt, och anade man inte även ett uns förlägenhet i hennes blick? "Mamma, jag kan måla!" Det hade dottern uppsluppet berättat under gårdagen och här stod nu mamma och betraktade flickans verk. "Hon har ju aldrig varit mycket för att rita, men den här....den är ju verkligen fin!" 

Dagarna innan hade jag och kollegan haft ett av alla "Men Åh!!-moments" som vi blir lyckligt förärade med allt som oftast i vårt arbete. Den försynta, lite tysta och charmiga flickan hade tyst och koncentrerat  stått framför staffliet i ena hörnet av ateljén, doppat penseln i ömsom färg, ömsom vatten och gnuggat, svept, petat och pillat. Resultatet - ett rött hus omgivet av grönt gräs, stor sol, träd, blomma, moln.....ja, ni vet. Klara, starka färger, linjer så rena att ingen designer i världen skulle kunna återskapa dem. Och igenom det fuktiga, lite buckliga pappret väller barnets underbara naivitet fram, framkallar en känsla man bara vill omfamna och bli ett med. Man vill springa barfota i det där gräset, klättra i trädet, plocka blomman.

Förväntansfullt ser lilltjejen på mig. Och jag kan inte hejda mig och när jag visar kollegan kan inte hon det heller och vi får ideér tillsammans och snart hänger bilden i färgglad IKEA-ram på bästa platsen vid matbordet så alla kan beundra. Den blir veckans snackis och alla konstaterar, hon kan måla, hon! Och lilltjejen växer, det ser man, och hon som aldrig målat gör plötsligt inget annat.

Som de pedagogiska pedagoger vi är agerar vi mycket pedagogiskt och låter sedan kidsen briljera i IKEA-ramen en efter en, alla lika stolta.

Kollegan och jag tycker minsann att dom som trycker tyger, dom borde komma till oss och researcha för dom här bilderna, dom här mönstren, dom skulle vi absolut vilja ha på vårt påslakan eller vår kökshandduk.

Semestern rinner ur mina fingrar likt grummelgrön vattenfärgsblandning ner i avloppet och jag drabbas av nostalgi utan dess like, nu när allt det välkända inte längre finns kvar, nu när ny historia is about to skapas, nya moments about to be upplevda. Och just nu vet jag inte riktigt hur det känns, faktiskt.

Brad-besviken och Sean-sänkt

Uppkrupen i soffan kommer jag att tänka på förra helgens traumatiska händelse här på Rundradiogatan elva.  Först nu kan jag sätta ord på den, efter att ha bearbetat och slickat såren i en vecka. Ute blåste ruggiga höstvindar, den långe mannen och jag var båda lediga och jag mindes med vemod våra film-maraton med ny soffa, otaliga olagliga filmer på ovant stor teve.

Uppfylld av lite busig galenskap begav jag mig iväg till butiken som en gång glänste i betongen och som nu gick runt på lösgodis för fem å nitti, snappade åt mig två plastiga fodral och kom hem triumferande: "Med Sean Penn och Brad Pitt i samma film KAN man ju bara inte bli besviken!" Den långe mannen höll med, skrattande med med tindrande ögon, öppnade sin stora famn, jag hoppade icke nödbedd där i.

Mörker och åter mörker. Långa poetiska monologer följda av långa (poetiska?) tystnader. Jordens skapelse med big bang, djuren som krälade upp ur havet och blev dinosaurier, suggestiv ångestframkallande musik. Brad - elak och rynkig - kränkte sina små pojkbarn, ett av dem dör. Sean - tungsint och rynkig - plågas av sin barndom. 

Jag och den långe mannen - lider i soffan. Jag börjar desperat fast-forwarda i hopp om att filmen ska "ta sig" varpå den långe mannen blir mäkta upprörd och tycker att vi ska byta film istället för att inte slösa bort lördagkvällen ännu mer. 

Min illusion av mig själv som en-som-minsann-uppskattar-udda-filmer grusas, jämnas med marken, lämnar mig hudlös och förvirrad - vem är jag - egentligen?

Och om någon som läser detta kan förklara storheten med den kritikerrosade "Tree Of Life" och som nu känner sig sårad och föraktar min oförmåga att analysera är denne högst välkommen att göra det för mig å det snaraste.

Nästa dag såg vi Black Swan. Den var spännande och jag förstod att huvudpersonen var psyksjuk och att allt det där inte hände på riktigt.

En fin och bra barnbok

Ni som känner mig vet säkert att jag är kulturintresserad. Vi snackar inte finkultur här - det har jag inte tid med -  populärkultur med hjärta och hjärna är vad jag konsumerar mest. Och ni som känner mig vet också att jag har mycket att göra med barn och tycker dom är en väldigt intressant sorts människor, kloka, naiva, ofärdiga och väldigt öppna för nya intryck. Jag älskar att öppna kulturens dörrar för dem, se dem förundras, lära och inspireras. I år är barnkulturens år i Göteborg, och med det hoppas jag på många roliga upplevelser!

I morse blev jag påmind om en av de i mitt tycke bästa moderna barnböckerna som finns. Min ständigt babblande son tystnade och började småskrocka och fnissa i vardagsrummet, och i bakgrunden hörde jag bekanta röster och behagligt musikplink. Och mycket riktigt, det var kortfilmen Astons Stenar som visades. Lotta Geffenblad har skrivit boken och jag har i mitt arbete sett den på teater och lånat boken otaliga gånger. Min grupp med fem/sexåringar var helt uppslukade av den där boken. I en del exemplar medföljde en DVD med ovan nämnda kortfilm och den ville de se varje dag, helst flera gånger. Och det förvånade mig, för den är så långt ifrån snabba klipp och actionhjältar och Disneyprinsessor man kan komma.

Det värsta är att jag knappt kan läsa den och ännu mindre se filmen utan att fälla en tår. Den fångar det goda i barnen, i mänskligheten, trots att det är en så simpel story om en liten pojkhund som är besatt av att samla stenar. Han tar hand om de stackar hemlösa stenarna, stoppar om dem i små sängar och ger dem personlighet. Den mest hjärtesnörpande scenen är i slutet (ja, nu berättar jag slutet eftersom det främst är era barn som ska uppleva spänningen) då Aston tvingas ta farväl av sina älsklingar. Det bör tilläggas att alltihop är ackompanjerat av fantastiska illustrationer som med färger och ansiktsuttryck förstärker känslor som vemod, glädje och kärlek.

Med en del poäng barnlitteratur i bagaget kan jag ju inte låta bli att analysera lite extra, och jag tycker det är fint att huvudpersonen, som är en pojke, har förärats sådana omhändertagande egenskaper. Föräldrarna är även de långt ifrån stereotypa. De skildrar föräldraskapet på ett så fint sätt, vill uppmuntra sin pojke i hans intresse men sätter slutligen välbehövliga gränser. Är ofta upptagna av vuxna viktigheter men ändå kärleksfulla. Mamman är stark och fixig, (heja!) pappan en flummig celloplinkare men ändå ständigt närvarande.

Det var det, hoppas någon tar vara på mitt tips och kanske kommer med sitt omdöme!

Såhär ser den ut!

Bitterlistan

Att vara bitter är sååå inte 2012. Bitter är fulare än den fulaste nattsvarta känsla som kan tänkas härbärgera en människas inre väsen och bör icke befattas med. Är du en Bitter människa kan du lika gärna stänga in dig i bitterbubblan och stanna där eftersom du är en ondskefull energitjuv som förpestar livet för alla andra och aldrig någonsin kommer att utvecklas eller lära dig nya saker.

Men jag ska tala om för dig, kära läsare, att hur många personlig-utveckling-sudda bort din sura min-böcker jag än plöjer igenom så finns den där, den lilla osmakliga bitterheten. Kommer och gnager lite fult då och då för att sedan falla bort i glömska för ett tag, och det taget skuttar jag runt i nån slags villfarelse av att vara i ett helt bekymmersfritt liv.

Den ändrar skepnad beroende på livssituation och vill till exempel gärna påpeka det jag för tillfället inte har men förmodas vilja ha, vad jag inte gjorde men borde gjort eller bara lite retsamt påminna om de där tusenkronorsskorna som aldrig blev använda. För att exemplifiera B-ordet ytterligare har jag gjort en liten lista på de saker som jag är bitter över just nu:

Tiden som försvann. Jag är helt sjukt sur över att jag under alla mina år som barnlös singel, svävandes runt i oceaner av underbar, smaskig, välgörande oändlig tiiiiid, ägnade mig åt följande aktiviteter:
  A - Deppa över någon omogen karl som inte ville ha mej
  B - Ligga apatisk på soffan i svår ångest
  C - Bli full på krogen
   Istället för dessa sundare alternativ som jag naturligtvis skulle välja idag:
  A - Resa jorden runt
  B - Träna fem gånger i veckan
  C - Plugga kvällskurser
  D - Sätta in alla de senaste femton årens foton i fina små album
  E - Baka surdegsbröd, koka storkok, måla väggar, sticka vantar, lära mig spela gitarr, utveckla mina sociala relationer, sortera min musik i prydliga filer, skriva noveller, måla naglarna, lägga ansiktsmasker, läsa böcker, se intressanta filmer......ja, ni fattar.

Den uteblivna bostadskarriären. Jag grämer mej som tusan över att jag inte, då jag flyttade till Göteborg för tio år sedan, såg till att ta ett lån för att köpa en liten knarrig etta i Majorna istället för att ranta runt som andrahandsboende. Om jag hade gjort så, hade idag kunnat sälja den abnormt dyrt, gått med vinst, surfat in på hemnet och tjackat radhus vid havet. När bitterheten vill spä på ytterligare förtydligar den dessutom att om den långe mannen gjort samma sak hade vi säkert kunnat slå ihop våra stinna peningpåsar och blivit husägare i stort sett var vi ville, ja, kanske hade vi till och med kunnat köpa två bilar, privat strand och städerska från Polen?

Utbildningen som hånades av såväl hippa mediemänniskor som av politiker och lönesättare. Riktigt förbannad blir jag när jag tänker på hur mycket skit förskollärare och lärare för yngre åldrar får stå ut med. Deras psykiska arbetsbelastning är skyhög och de får harva sig fram på pinsamt låga löner och skäll från föräldrar och media. Varför ignorerade jag inte mitt hjärtas röst och valde börsmäklare, VD eller byggnadsingenjör när jag stod där och velade med kurskatalogen? Det hade ju passat mig som handen i handsken! Hade jag dessutom engagerat mig i gymnasiet och börjat studera vid nitton års ålder hade jag haft superlång tid på mig att klättra på karriärsstegen och förhandlat löner vid tjugotvå och varit svinrik nu. Ja, jag hade rentav kunnat säga upp mig vid fyrtio, ägna mig åt skapande och låta polskan sköta resten.

Skit också.