En sån här kväll saknar jag er

Här sitter jag i sommarnatten och känner mig ensam. Huset är tyst, på altanbordet ett halvt urdrucket glas vitt.

Här sitter jag i sommarnatten och vill prata, sådär som man gjorde förr. Oavbrutet, om allt och inget, fnissande, tramsande, småretandes, för att sedan omärkligt glida in på sådant som verkligen betydde något.

 Här sitter jag i sommarnatten och minns andra sommarnätter, nätter som blev dag under tiden man stärkte vänskapsband, lärde sig något något nytt om sig själv, skrattade så tårarna rann.

Här sitter jag i sommarnatten och minns känslan av den underliga magi, känslan av övernaturlighet, som uppstod då man pratat i timtal och den stora tröttheten kom smygande. Omslutna av naturens tystnad och den varma av känslan av att vara förstådd och uppskattad, inkluderad i en enorm gemenskap med vännerna och med världsalltet.

Jag saknar den där tiden. Jag saknar mina vänner. Jag är trött som fan.