Plötsligt tystnar han i min famn. Drar en djup, hackig suck och för tummen till munnen. En kallnad tår rinner ner för den mjuka kinden och jag torkar omsorgsfullt bort den i ett desperat försök att mildra det moderliga samvetskvalet. Vad är det som fått honom att avbryta sin förtvivlade klagan?
Jag lyfter blicken mot teven och fastnar på ett bekant ansikte. En fårad medelåldersman med grånade tinningar och sorg i blick sjunger och spelar, ser på oss genom rutan denna kylslagna lördagsmorgon. Det tar några sekunder innan jag kan identifiera artisten som underhåller oss, som lyckats med konststycket att distrahera min upprörde lille son. Det är ju Orup, några år äldre än jag minns honom. Med grånade tinningar levererar han en pompös ballad, berättar om uppslitande separaration och cigarettrök i köket, wailar innerligt och glimrar med längtande ögon. Så långt från mercedes benz och jagande vargar man kan komma.
Hur som helst verkar lillen gilla honom. Vi har sorg, både han och jag. Tiden är hög för att sluta amma till sömn och det är svårt, så in i helvete svårt. Bebisen gråter, sliter i min tröja, biter i min axel och ser på mig med hundvalpsblick, ömsom bedjande, ömsom anklagande. Kom tillbaks och göööör det fort nu! Här är blött och kaaallt...För ända sen den dan du for....så har jag bara...regn hos mej.
Jag gråter, drar på mig ännu en tröja, pratar på, tröstar och matar med gröt. Och jag måste ha reeetat gudarna....måste gjort nåt feeel.
Om kvällarna sitter jag ensam på stammiscafét med bok och dator medan pappa klappar, vyssjar, sjunger, tröstar. Det blir bra till slut. Någon gång måste det ske. Och de sista nätterna var näst intill outhärdliga, med ständiga uppvaknanden och lillen som ett klistermärke på min kropp.
Men samtidigt som det är skönt att något nytt ska ta vid, är saknaden stor efter den närhet som vi haft, jag och lille J. Lugnet och ron som spridits i hela kroppen då jag ingående studerat min sons lilla uppenbarelse. Små mjuka, varma handflator som klappat min arm, babyfötter som bökats sig in mot min mage, ögonlock som sakta slutits och rosig kind som skuggats av långa, fladdrande ögonfransar.
Den lilla kroppen slappnade långsamt av, fjunigt huvud lutades mot modersbarm, liten pyjamasklädd arm föll ner och landade på soffkudden. Den gamle luttrade låtskrivaren tackade för sig och klev av sin trubadurstol. Lördagen och Livet hade bara börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar