Linus - The True Story

Jag bara älskar musikdokumentärer. I somras satt jag fastnaglad framför den sanna historien om Queen och grät såklart när Freddie dog. Han låg utmärglad på sitt rum i sitt extrembevakade jättehus och sjöng och skrev låtar in i det sista och Brian May hann inte dit i tid för att säga farväl. Jag tänkte på den där filmen i flera dagar och spelade Queens låtar och tänkte på de små historierna om hur de uppkommit, om bråken i bandet när de var oense om vem som kommit på första riffet till den där jättehiten, om de fattiga åren i början på sjuttitalet, om Freddies dekadens i deppiga Berlin.

Efter att ha sett och förundrats över de filmade berättelserna om åtskilliga superstjärnors liv, kan man liksom konceptet. Korta monologer med personer som kände superstjärnan (d.v.s spelat gitarr med, dejtat, varit gift med eller varit manager åt denne) varvat med bildspel på superstjärnan när denne sjunger/spelar/tar emot priser/kramar barn/ är full på krogen. Musik gjord av superstjärnan spelas naturligtvis, glad musik i de glada delarna, deppig i de sorgliga. Personerna som kände superstjärnan ser ofta ut som gamla avdankade rockers med gula tänder, svart ögonsmink och spretigt gråsprängt hår som en gång varit en svallande rockman. De talar även svårtydbar dialekt på ruffig arbetarbrittiska eller släpig amerikanska.

Och jag är helt förlorad. Och jag tänker att det skulle vara trevligt om någon gjorde en sån film om mig när jag dött någon rockig olycksdöd och man tycker att minnet av mig borde hedras. Den skulle börja med att mamma satt ackompanjerad av nån skojig proggdänga och fnissande berättade historien om hur jag lärde mig sitta på pottan: Första dagen var hon skitlessen å bara grät, andra dan satt hon där å skratta som aldrig förr! 

Sen blir det plötsligt nittital och nån klasskamrat jag aldrig pratade med och som fortfarande har pottfrisyr skrockar och minns: Jovars....hon skolkade jämt från gympan....och strök omkring i korridorerna å delade freestylelurar mä sin kompis...Udda typ...hähä. Lite Radiohead på det, typ "Creep".

 Sedan blir det snabba klipp, så snabba att man knappt ser att mitt hår byter färg sjutton gånger och så hamnar man i London där mamman i min Au-Pair-familj sitter i chanel-dräkt och domderar: Weeell...what I rememer the meuuuust iiisss, that they laaaaaughed every day at my husband´s wööööök since his shirts were seuuuu wrinkly! That girl could nooooot handle an iron!

Tillbaka till småstaden och intervju med gamla killkompisen från kollektivet: Asså våra efterfester var tamejfan legendariska! Plötsligt satt man där och sjöng kumbaya med stans raggare, nån bonne från grannbyn och trubaduren från grannfesten. Och Linus, hon satt alltid uppe till sist!

Senare uttalar sig pluggkompisen från lärarhögskolan (Hon drack kaffe som jag dricker saft!) tätt följd av den långe mannen (Hur jag upptäckte henne? Det var inte så svårt, hon dansade alltid på borden!) för att senare glida över till dimmiga bilder av mig och min lille son skrattandes tillsammans på någon gräsmatta till tonerna av Leonard Cohen.

Eller....näe. Så himla spännande blir nog inte den där dokumentären. Och det räcker nog inte för att den ska produceras på dvd-skivor och säljas på Åhléns reahylla.

Men man kan väl få fantisera.