Upp och ner, ner och opp.

En kicksökare av stora mått, är jag. Och nej, jag har ingen större lust att slänga mig ut från flygplan, klättra i berg eller bada med pirayor i Amazonas djungler. Jag är svenssonkicksökartypen som snarare trycker i mig kilovis med choklad, vaknar till en halvliter kaffe eller klunkar i mej en tre flaskor vin och röker fyrtio cigg på en kväll. (Enligt en kompis vars påstående jag fortfarande starkt betvivlar)

Nu skall du icke tro, kära läsare, att jag är någon sorts alkoholiserad bulimiker som andas genom ett opererat hål i halsen. Nej, jag ägnar mitt liv åt att stävja dessa osunda onda kicksökarkrafter. Genom att kompensera med sundare alternativ såsom intensiva träningsperioder, förälskelser, hysterisk shopping och brödbakarmani går jag liksom plus minus noll. Hormonerna spelar ut varandra och faller ihop i en utmattad hög i mina celler. (Eller var de nu egentligen befinner sig)

Den största kicken av dem alla, all times, var bebiskicken. Från och med att jag förlikat mig med tanken att jag skulle få en, en egen bebis, så flöt jag fram, hormonhög. Endorfinkickad och oxytocinflummig på samma gång. Min känsliga, flaxande, oroliga själ lade sig liksom till ro, sträckte ut sin genomskinliga själavarelse, drog en djup suck och slumrade till i hängmattan. För första gången förstod jag hur verklig lycka kändes. Och den där kicken, den bara fortsatte. Fortsatte genom graviditet, förlossning, spädbarnstid, amning, mammaledighet. 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm
Och himmelen utan en prick

Jag började tro att jag förändrats på riktigt, att det där tunga trycket över bröstet som tidigare ofta besökt mig var förevigt borta. Att jag numera var en Lycklig Människa. (Halleluja och tack Gode Gud för amningen, förresten. Tänk att få äta vad som helst, i obegränsad mängd - och ändå gå ner i vikt.)

Men som lilla fröken Furtado en gång sa så kommer alla good things to an end. Efter ungefär ett och ett halvt år  kastades jag med en hård smäll ner i den grå vardagsasfalten och blev återigen en vanlig dödlig som gick och småsurade över det mesta, kände mig småfet och otillfredsställd. 

Hungrig på nya kickar. 

Längtade Vår.

Som så många gånger förr drog hon upp benen i skräddarsits, datorn i knät. Magen full av choklad - det var ju ändå fredag. (Och igår hade det i och för sig varit torsdag och dessförinnan onsdag) Hon konstaterade för sig själv att de där svängarna, pendlandet mellan dal och bergstopp var Hon. Och någonstans måste hon förlika sig med det. Kanske helt enkelt vilja vara sådan. Som hon var.