"Den var ju bra. Skönt att slippa välproducerat Hollywoodskit. Skönt att se en riktig film". Den långe mannen är nöjd, väntar på min respons. Jag sväljer hårt, kisar mot ljuset, vill hålla med. Kan inte prata. För om jag försökte prata nu skulle tårarna börja spruta och kladda ner mina kinder med mascara och snoret skulle börja rinna och jag har ingen näsduk och jag skulle inte kunna säga nåt vettigt och jag vill ju vara glad och mysig nu när vi har lite egentid. Så jag andas istället. Djupa andetag. Drar in frisk luft i mitt gråtfyllda bröst, stryker över kinderna, ler urskuldande. Den långe mannen stryker mig över ryggen och säger att det är bra. Bra att bli berörd.
Det är svårt att inte bli berörd av en film som handlar om en liten pojke vars psykiska sjukdom utlöses av att han och övriga familjen blir övergivna av fadern. Den lille pojken lever dessutom i fattiga förhållanden i Mexico och utvecklar ett starkt beskyddande beteende mot sin mamma, storasyster och lillebror. Det är hjärtskärande, det är gripande, det är lite roligt mitt i alltihop. Det är Filmfestivalen.
Jag bara älskar denna kulturella institution, detta frosseri i känslor, detta ändlösa berättande från världens alla hörn. Varje år känns det som en fest när en ny, blank katalog kommer ut, späckad med valmöjligheter. Valmöjligheter som filmvetarchefer annars tar ifrån oss, och förpassar oss till glassiga filmpalats med glassiga ytligheter. (Tack och lov för Hagabion!) Jag är inte helt fläckfri där, absolut inte. Ibland kan det vara skönt att bara luta sig tillbaka, prassla med sin Ahlgrenska bilpåse och konsumera amerikansk filosofi som inte behöver djupare analyser och som inte lämnar några större avtryck i själen. Att bli road för stunden, underhållen, distraherad.
Men det är väl sådan jag är. Analyserar till minsta mikrodetalj, vänder och vrider på allt, på ont och på gott. Jag är även väldigt nyfiken. Nyfiken på andra människor, andra kulturer. Och jag har aldrig fått så mycket att fundera på, att reflektera kring, som när jag suttit på nån obekväm föreläsningsstol på Chalmers eller trängts i knarrig gammal fåtölj på Aftonstjärnan. Jag har sett alltifrån turkiska dramer till italienska dokumentärer via pakistanska komedier och vietnamesiska parodier och en sak är förbannat säker när det gäller mänskligheten; vi är av samma skrot och korn. Vi skrattar åt samma saker, vi älskar, vi sörjer, vi längtar och strävar. Och sist men inte minst; Störst av allt är kärleken. Kärleken till familjen hur den än må se ut, kärleken till sin livspartner, till sina barn, till sin hund.
Ibland kan det vara ett grisen-i-säcken-spel, visst har jag gått på nitar i filmdjungeln. Suttit oförstående inför överpretentiös, svensk kortfilm, gäspat framför finsk förfilm, och fuskat med amerikansk premiär. Men det gör inte så mycket. Det är liksom hela grejen som räknas, att mitt i dystraste vintern få lyxa till det och lämna vardagen en stund. Om man känner sig riktigt initiativrik kan man knåpa ihop en temakväll -spansk film och tapas efteråt. Eller kanske asiatisk take-away kombinerad med thailändsk rulle. För att inte nämna det kanske mysigaste av allt -filmfrukost på mysigt fik med efterföljande långfilm. Allt medan gråkylig januaridag gryr utanför varm salong.
I år blir det bara en film. Men den dröjer sig kvar till nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar