Jag minns Peter. Han brukade ringa på min dörr i röda hyreshuset i lilla samhället där jag bodde, nervöst kolla sig omkring så att ingen såg när han skyndade in. Det var väl sent 70-, eller möjligtvis tidigt 80-tal och i mitt rum fanns bland annat en låda med dockor, en dockvagn och ett leksakskök.
Jag var aldrig särskilt förtjust i dockor eller mamma-pappa-barnlekar som liten. Men det var Peter. Fast det fick ingen veta. Jag fick lova och svära att inte berätta för hans tuffa kompisar vad han och jag brukade ha för oss. De gånger Peter kom hem till mig lekte jag nämligen med de där dockorna. Jag vågade liksom inget annat. Jag tyckte nog i hemlighet att Peter var lite söt, han var ett par år äldre och också väldigt tuff. "Ta fram lådan", brukade han förväntansfullt och ivrigt befalla när han kom in på mitt rum. Det gjorde jag såklart, och sen toklektes det minsann. Hejsan hoppsan, vad de där dockorna fick byta kläder, matas, vaggas och sjungas innan Peter liksom kom på sig själv, drabbades av skuldmetveten panik och skyndade ut till tuffheten på betonggården igen. Lämnade mig där bland alla dockkläder och omkullvälta små pyttekaffekoppar.
Jag tänker på Peter ibland. Undrar vad han gör idag. Shit, han är ju över förti, är säkert jättemedelsvensson och har tonårsungar och spelar på tipsextra och meckar med bilar och kollar på sport.
Men tänk om Peter egentligen bara vill vara sig själv.
Tänk om han har fortsatt hela sitt liv med att bara drömma om att få göra saker eller kanske fortsatt att göra dem i smyg för att de inte ansetts ok av omgivningen? Bara för att han är en HAN?
Så tillbaka till nutid. På öppna förskolan med kidsen, som så många gånger förr. Treårskillen springer runt och är allmänt lycklig, leker, babblar och donar, som alltid. Hittar en fin tingeling-dräkt som han vill ha på sig till motorcykelhjälmen, och sen bär det av på plastmotorcykeln. Tingeling kan flyga, har ett magiskt spö, och i kombination med polisradio kan han komma huuur långt som helst!
En kort stund senare kommer han tillbaka till mig, vill ha hjälp att ta av tingelingdräkten illa kvickt. Verkar lite orolig och ledsen, och efter lite lirkande berättar han att en annan pojke skrattat och sagt att dräkten bara är för tjejer. I stunden finns inte utrymme för någon lång genusdiskussion, men å. Vad mitt mammahjärta grät. Så glad och obekymrad som han var, som fantasin sprudlade och banade väg för nya tankar och lärdomar. Så snabbt krossades hans fina värld där en tingelingdräkt liksom inte spelade nån roll.
Och det är ju DET allt handlar om. Att få vara sig själv. Och att få ha kul på vägen. Att inte behöva bli hånad eller fråntas möjligheter att välja bara för att man är kille eller tjej.
"Ge ditt barn hundra möjligheter istället för två" är titeln på en bok. Den titeln tål att tänkas på.
Och jag hoppas att Peter dansar runt nånstans i glittrig topp eller jobbar med små bäbisar eller bakar små söta kakor eller designar sina egna kläder. Tror han är grym på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar