Ibland kommer jag att tänka på dem, min barndoms dagar. Ganska ofta faktiskt. Häromkvällen dök ett minne upp. Hastigt, flyktigt, men klart som kristall.
Där satt hon, den lilla flickan, trängdes med lilla arga svarta hunden mitt emellan sina morföräldrar i brummande, vaggande folkvagnsbuss. Grön var den, och hade lagt många svenska mil under sina däck. Utanför fönstret gick solen sakta ner. Dimgröna kullar passerades, den grå vägen som en remsa in i det okända. Mormor nynnade på en sång, morfar muttrade om tid som rann iväg, viktigheter som skulle hinnas med.
De var trygghet för mig, de där bilfärderna genom Sverige. Jag brukade luta mig mot mormors arm när jag blev trött och somna en stund. När jag var vaken satt jag och roade mina morföräldrar med att härma mötande bilförares aniktsuttryck, irritera dem med jobbiga frågor eller lura dem att stanna bilen för att jag var så himla kissnödig att stannade vi inte nu så skulle jag minsann kissa på mej. Och mycket lärde jag mig om vårt land, om livet, de där somrarna på vägarna. Om jättar, tomtar och troll, landskapsblommor, residensstäder, floder och soldattorp. Om forna tiders fattigdom, nya tiders stadsbyggen och om den onde Ronald Reagan som bombade ihjäl små barn. För att inte tala om de elaka moderaterna, som stal från de fattiga och gav till de rika. Allt var en saga, ett berättande, en svag aning om vad som varit och vad som komma skulle.
Hos dem, hos mormor och morfar, var jag alltid omtyckt, unik och underbar. Rolig, härlig och älskad. Jag hade önskat att ha dem nära, nu när jag har vett att uttrycka tacksamhet över sådana saker.
Och det var den här sången hon sjöng, mormor.
Aftonsolen sjunker bakom bergen
Hälsande farväl så skön och blid
Över marken strör hon purpurfärgen
I naturen råder stilla frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar