Vill vara mera med mitt barn

Jag tänker mycket på barn nu. Dom är omkring mej hela tiden, på jobbet och hemma. Och jag tänker på hur fina dom är, hur mycket dom behöver. Och jag tycker att det är så in i helvete fel hur nutidssamhället är uppbyggt. Och jag får ont i magen när jag tänker på den där insändaren som citerade barnkonventionen (Alla barn har rätt till sina föräldrar) för att sedan konstatera faktum. (Alla barn får endast träffa sina föräldrar kvällar och helger). Och jag blir alldeles velig -jag är ju för jämställdhet och att kvinnor ska arbeta lika mycket som män för att inte bli ekonomiskt missgynnade och för att få samma rätt till personlig utveckling. Men varför är det så in i helvetes ovanligt med deltidsarbetande män? Eller deltidsarbetande familjer? Och varför är statusjakten så vansinnig att en ensamstående mamma anses leva i fattigdom och misär för att hon inte kan ta med barnen utomlands?

Nej, jag är övertygad om att många svenska familjer skulle kunna gå ner i arbetstid och ändå leva bra -och få mer tid för sina barn.

Alldeles rosig är han, pojken. Små blonda tofsar sticker fram bakom mössan, som hamnat lite på sned. Klarblå ögon som speglar den första bleka vårsolen, glittrar av nyfikenhet och upptäckarglädje. Snubblar till, sätter sig på knä, reser sig mödosamt upp igen. Tultar vidare, kvittrar och bubblar, vänder sig om för att se om jag fortfarande står bakom. Ska snart lära sig något nytt, se något för första gången, lösa en gåta. Och jag tänker, att inom en snar framtid kommer han att längta efter mig. 

En stad. Flera känslor.

En lördagseftermiddag för inte så länge sedan promenerade jag ner från Brunnsparken, förbi det stora Hjulet och vidare mot Operahuset. Jag hade precis träffat vän och sedan syster, barnet sov i vagnen som blivit en förlängning av mig själv, något vant och självklart i mina händer. Balanserade takeawaykaffe, gick med raska steg, gruset knastrande under mina fötter. Då jag gått förbi Casino Cosmopol och älven öppnade sig, utsikten fri mot mäktiga Stenafärjor, kranar och brosilhuetter, himlen rosablå och luften full av vårfukt och bildamm, då kom den över mig igen. Den där känslan av overklighet blandad med pirrlycklig förväntan. Och jag tänkte, att om man kan man älska en stad så älskar jag min.

Filmen började rullas upp igen, den där sentimentala sammanfattningen av mitt liv so far, göteborgsscenerna. De började få allt större plats nu, efter nästan tio år i staden. I de scenerna hade jag fått vänner för livet och vänner för stunden. Här hade jag festat nätterna igenom och somnat utmattad på ettans nattvagn. Här hade jag slitit mitt hår i examinationsångest, somnat på föreläsningar, fått mitt första riktiga arbete. Jag hade varit lika galet nyförälskad, som jag varit nere och krälat i de mörkaste och ensammaste av avgrunder. Jag hade suttit i ett köksfönster i Majorna och rökt en hel natt men likväl upptäckt träningens underbara lov under svettiga pass på Västra Hamngatan.

Och som jag fikat och ätit på uteserveringar! Och solat och grillat i Slottskogen och cyklat ut till havet och gått långpromenader i Delsjöns underbara skogar! Och gråtit på filmer och livespelningar och teatrar, och förundrats över utställningar och muséer och förköpt mig på mässor och förätit mig på brunchbufféer!

Alla människor jag träffat. Människor som berört och berikat, sårat och skadat. Som stöttat, pushat, peppat och kramat. Som irriterat, konfronterats, fascinerat, fått mig att se mig på ett annat sätt. Fått mig att se världen på ett annat sätt. Som jag älskat, avskytt, lämnat och sökt.

Här hade jag blivit mamma, förändrats, blivit vuxen. Staden hade börjat krympa nu, kändes trygg och välbekant. Och jag var så glad att jag flyttat hit, att jag var en del av den, att jag kände att jag hörde hemma här.

Och jag känner ingen sorg för dig, Göteborg. Snarare tacksamhet och kärlek.

Ett ljus i mörkret

"Den var ju bra. Skönt att slippa välproducerat Hollywoodskit. Skönt att se en riktig film". Den långe mannen är nöjd, väntar på min respons. Jag sväljer hårt, kisar mot ljuset, vill hålla med. Kan inte prata. För om jag försökte prata nu skulle tårarna börja spruta och kladda ner mina kinder med mascara och snoret skulle börja rinna och jag har ingen näsduk och jag skulle inte kunna säga nåt vettigt och jag vill ju vara glad och mysig nu när vi har lite egentid. Så jag andas istället. Djupa andetag. Drar in frisk luft i mitt gråtfyllda bröst, stryker över kinderna, ler urskuldande. Den långe mannen stryker mig över ryggen och säger att det är bra. Bra att bli berörd.


Det är svårt att inte bli berörd av en film som handlar om en liten pojke vars psykiska sjukdom utlöses av att han och övriga familjen blir övergivna av fadern. Den lille pojken lever dessutom i fattiga förhållanden i Mexico och utvecklar ett starkt beskyddande beteende mot sin mamma, storasyster och lillebror. Det är hjärtskärande, det är gripande, det är lite roligt mitt i alltihop. Det är Filmfestivalen.

Jag bara älskar denna kulturella institution, detta frosseri i känslor, detta ändlösa berättande från världens alla hörn. Varje år känns det som en fest när en ny, blank katalog kommer ut, späckad med valmöjligheter. Valmöjligheter som filmvetarchefer annars tar ifrån oss, och förpassar oss till glassiga filmpalats med glassiga ytligheter. (Tack och lov för Hagabion!) Jag är inte helt fläckfri där, absolut inte. Ibland kan det vara skönt att bara luta sig tillbaka, prassla med sin Ahlgrenska bilpåse och konsumera amerikansk filosofi som inte behöver djupare analyser och som inte lämnar några större avtryck i själen. Att bli road för stunden, underhållen, distraherad.

Men det är väl sådan jag är. Analyserar till minsta mikrodetalj, vänder och vrider på allt, på ont och på gott. Jag är även väldigt nyfiken. Nyfiken på andra människor, andra kulturer. Och jag har aldrig fått så mycket att fundera på, att reflektera kring, som när jag suttit på nån obekväm föreläsningsstol på Chalmers eller trängts i knarrig gammal fåtölj på Aftonstjärnan. Jag har sett alltifrån turkiska dramer till italienska dokumentärer via pakistanska komedier och vietnamesiska parodier och en sak är förbannat säker när det gäller mänskligheten; vi är av samma skrot och korn. Vi skrattar åt samma saker, vi älskar, vi sörjer, vi längtar och strävar. Och sist men inte minst; Störst av allt är kärleken. Kärleken till familjen hur den än må se ut, kärleken till sin livspartner, till sina barn, till sin hund.

Ibland kan det vara ett grisen-i-säcken-spel, visst har jag gått på nitar i filmdjungeln. Suttit oförstående inför överpretentiös, svensk kortfilm, gäspat framför finsk förfilm, och fuskat med amerikansk premiär. Men det gör inte så mycket. Det är liksom hela grejen som räknas, att mitt i dystraste vintern få lyxa till det och lämna vardagen en stund. Om man känner sig riktigt initiativrik kan man knåpa ihop en temakväll -spansk film och tapas efteråt. Eller kanske asiatisk take-away kombinerad med thailändsk rulle. För att inte nämna det kanske mysigaste av allt -filmfrukost på mysigt fik med efterföljande långfilm. Allt medan gråkylig januaridag gryr utanför varm salong.

I år blir det bara en film. Men den dröjer sig kvar till nästa år.

Sorgliga mänsklighet 2.

Nej, det känns inte riktigt som om jag fick allt sagt förra gången. Och dessutom tolkade vissa min slutsats som om jag sympatiserade med killar som utnyttjar fulla tjejer. Tillbaka till Mia och festen.

Vad som inte framgick förra gången var att Mia, trots sitt tillstånd faktiskt spelade med i själva akten. Det var väl det som folk tyckte var så otroligt roligt. Hon låtsades, så gott hon kunde, njuta av äckelkillens underliga aktiviteter. Varför? Jo, hon sökte bekräftelse. Sjukt nog kände hon sig lite smickrad av att någon ville ha just henne, hon som var så ful och värdelös. Det, kära läsare, är vad jag menar med att mänskligheten, ja både män och kvinnor, i vissa fall är sorglig, att allt handlar om att bli sedd och bekräftad till varje pris.

Men nu vill jag öppet uttrycka min avsky för människor som kränker andra människor genom sexuella handlingar. Män klart överrepresenterade i statistiken. Ämnet har alltid berört mig väldigt starkt, kanske för att min egen integritet är så stark? Jag kan i allafall minnas när jag för första gången konfronterades med en episod av detta slag. Jag var tio år, gick på en till synes idyllisk liten skola på landet, där barn verkade vara barn på det där rosenkindade naiva sättet. Efter gymnastiken drog några äldre killar in några äldre tjejer till ett rum och tafsade på dem. Tjejerna kämpade emot, protesterade, ville inte. Jag blev chockad, tyckte synd om tjejerna, gick omedelbart till läraren. Blev hotad av arga killar som ville fortsätta tafsa, som sa att jag inte "fattade".

Började på annan skola där tafsande var lika vanligt förekommande som mattelektioner eller bollekar på rasterna. Jag var själv inte utsatt eftersom jag då var ansedd som tjock och ful, vilket ju i sammanhanget var en räddning på ett konstigt sätt. Min ilska och avsky mot dessa handlingar blev inte desto mindre, och jag minns att jag vid något tillfälle frågade en av de mest utsatta tjejerna varför hon inte stod upp för sig själv, protesterade på riktigt, sa ifrån på skarpen. "Du är bara sur för att dom inte tafsar på dej" lydde svaret. (Vad jag inte förstod då var att den här tjejen faktiskt var offer för patriarkala förtryckande strukturer. ) En annan kille flinade självbelåtet och slängde ur sig, medan han grabbade tag i klasskompisens ena skinka, "såhär skulle du bra gärna vilja att någon gjorde på dej, va?"

Nej, små klasskompisar från det förflutna, jag ville inte alls bli nypt i mina pyttebröst, få en linjal hårt pressad mot min mysbyxbeklädda rumpa eller bli fasthållen av ett gäng killar som försökte dra av mig kläderna.

Och det tror jag inte de andra tjejerna heller ville egentligen, och det tror jag inte att några tjejer vill på 2010-talet heller. Ändå förekommer det hela tiden, från skolådern upp i krogåldern och ända fram i medelåldern för att sedan fortsätta till pensionsåldern. Det är bara utförandet som ändras med åren. Och det gör mig så vansinnigt arg. Fortfarande.

Och jag önskar så starkt att samhället inte fostrade pojkar till förövare och att det kunde sluta skuldbelägga tjejer för övergreppen. Som mamma till tre pojkar ser jag det faktiskt som en av mina största uppgifter - att fostra mina söner till respektfulla individer, vad än samhället runt om må säga.

Sorgliga mänsklighet.

Jag kan inte sluta tänka på det. Bara måste få det ur mig. Var med goda vännen på Mia Skäringers show häromsistens. Har sagt det förut, jag vet, men blev omskakad, överrumplad. Och en sekvens bet sig fast ordentligt. Mia raljerar på om sina tonårsdar med fylla och bekräftelsebehov. Hon är på fest, och är riktigt full den här gången. Så full så hon måste gå in och eh...ja..."kasta upp"? Och eftersom hon i sitt tillstånd inte kan tänka klart så väljer hon att göra detta i badkaret. Hon blir kvar där, halvhängande över badkarskanten, omtöcknad och lagom fräsch. Full kille kommer in, tycker visst Mia ser riktigt mysig ut så han börjar eh....ja..."penetrera"?

Majoriteten av publiken i salongen skrattar hysteriskt när Mia härmar hans och sina fumliga rörelser i det där skitiga badrummet. Det gör inte jag. Jag kokar inombords. Känner mig äcklad, förbannad. Jävligt in i helvetes förbannad. Förbannad på äckliga fulla killar som snor åt sig konstiga tillfällen för egna behov. Känner mig ledsen, ledsen för Mias och alla andra fulla tonårstjejers skull. Gråten sitter i halsen, den välbekanta klumpen, ni vet.

I pausen fräser jag ut min ilska över goda vännen. "Asså huuuur tänker dom?? Jaa, jag undrar hur dom tänker. VILL dom verkligen ligga med packade tjejer som är halvt omedvetna om vad som händer?"

Och vännen säger något mycket klokt: "Dom söker väl också bekräftelse."

Luften går ur mig. Jag vill ju vara arg! Jag vill ha en syndabock, svart på vitt, bli militant feminist, förklaringen till ondskan! Så blir det bara liksom....pfffft. Människan är bra jävla sorglig.

Upp och ner, ner och opp.

En kicksökare av stora mått, är jag. Och nej, jag har ingen större lust att slänga mig ut från flygplan, klättra i berg eller bada med pirayor i Amazonas djungler. Jag är svenssonkicksökartypen som snarare trycker i mig kilovis med choklad, vaknar till en halvliter kaffe eller klunkar i mej en tre flaskor vin och röker fyrtio cigg på en kväll. (Enligt en kompis vars påstående jag fortfarande starkt betvivlar)

Nu skall du icke tro, kära läsare, att jag är någon sorts alkoholiserad bulimiker som andas genom ett opererat hål i halsen. Nej, jag ägnar mitt liv åt att stävja dessa osunda onda kicksökarkrafter. Genom att kompensera med sundare alternativ såsom intensiva träningsperioder, förälskelser, hysterisk shopping och brödbakarmani går jag liksom plus minus noll. Hormonerna spelar ut varandra och faller ihop i en utmattad hög i mina celler. (Eller var de nu egentligen befinner sig)

Den största kicken av dem alla, all times, var bebiskicken. Från och med att jag förlikat mig med tanken att jag skulle få en, en egen bebis, så flöt jag fram, hormonhög. Endorfinkickad och oxytocinflummig på samma gång. Min känsliga, flaxande, oroliga själ lade sig liksom till ro, sträckte ut sin genomskinliga själavarelse, drog en djup suck och slumrade till i hängmattan. För första gången förstod jag hur verklig lycka kändes. Och den där kicken, den bara fortsatte. Fortsatte genom graviditet, förlossning, spädbarnstid, amning, mammaledighet. 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm
Och himmelen utan en prick

Jag började tro att jag förändrats på riktigt, att det där tunga trycket över bröstet som tidigare ofta besökt mig var förevigt borta. Att jag numera var en Lycklig Människa. (Halleluja och tack Gode Gud för amningen, förresten. Tänk att få äta vad som helst, i obegränsad mängd - och ändå gå ner i vikt.)

Men som lilla fröken Furtado en gång sa så kommer alla good things to an end. Efter ungefär ett och ett halvt år  kastades jag med en hård smäll ner i den grå vardagsasfalten och blev återigen en vanlig dödlig som gick och småsurade över det mesta, kände mig småfet och otillfredsställd. 

Hungrig på nya kickar. 

Längtade Vår.

Som så många gånger förr drog hon upp benen i skräddarsits, datorn i knät. Magen full av choklad - det var ju ändå fredag. (Och igår hade det i och för sig varit torsdag och dessförinnan onsdag) Hon konstaterade för sig själv att de där svängarna, pendlandet mellan dal och bergstopp var Hon. Och någonstans måste hon förlika sig med det. Kanske helt enkelt vilja vara sådan. Som hon var.

Saknade

Ibland kommer jag att tänka på dem, min barndoms dagar. Ganska ofta faktiskt. Häromkvällen dök ett minne upp. Hastigt, flyktigt, men klart som kristall.

Där satt hon, den lilla flickan, trängdes med lilla arga svarta hunden mitt emellan sina morföräldrar i brummande, vaggande folkvagnsbuss. Grön var den, och hade lagt många svenska mil under sina däck. Utanför fönstret gick solen sakta ner. Dimgröna kullar passerades, den grå vägen som en remsa in i det okända. Mormor nynnade på en sång, morfar muttrade om tid som rann iväg, viktigheter som skulle hinnas med.


De var trygghet för mig, de där bilfärderna genom Sverige. Jag brukade luta mig mot mormors arm när jag blev trött och somna en stund. När jag var vaken satt  jag och roade mina morföräldrar med att härma mötande bilförares aniktsuttryck, irritera dem med jobbiga frågor eller lura dem att stanna bilen för att jag var så himla kissnödig att stannade vi inte nu så skulle jag minsann kissa på mej. Och mycket lärde jag mig om vårt land, om livet, de där somrarna på vägarna. Om jättar, tomtar och troll, landskapsblommor, residensstäder, floder och soldattorp. Om forna tiders fattigdom, nya tiders stadsbyggen och om den onde Ronald Reagan som bombade ihjäl små barn. För att inte tala om de elaka moderaterna, som stal från de fattiga och gav till de rika.  Allt var en saga, ett berättande, en svag aning om vad som varit och vad som komma skulle.

Hos dem, hos mormor och morfar, var jag alltid omtyckt, unik och underbar.  Rolig, härlig och älskad. Jag hade önskat att ha dem nära, nu när jag har vett att uttrycka tacksamhet över sådana saker.

Och det var den här sången hon sjöng, mormor.

Aftonsolen sjunker bakom bergen
Hälsande farväl så skön och blid
Över marken strör hon purpurfärgen
I naturen råder stilla frid