Jag får faktiskt ont i magen av att tänka på att mina små bäbisar ska börja förskolan. (Ja, i januari, men ändå) Så kände jag inte alls när Jack började för tre år sen. Men de senaste åren har ju rena rama skräckbilden målats upp om hur det är där. Hur barnen har låååånga "arbetsdagar" där de sliter med att bli sedda, går med ångest och saknar pappa, knappt hinner bytas på och inte hinner få någon vettig stimulans.
Är det verkligen så?
Alltså, jag är ju själv pedagog och är verkligen på den hårt ansatta personalens sida, och jag tycker det är GRYMT bra att problemen med för stora barngrupper har kommit upp till ytan. Men jag har ju också själv arbetat på förskola, i perioder även med små barn, och visst, det var oerhört intensivt. Dock kan jag inte minnas några småttingar med trasiga känsloliv. Minns att alla (både barn och personal) tog väldigt väl hand om de där små. Ständig koll - åt de, var de ledsna, behövde de en kram eller sitt gosedjur?
Är det en annan arbetssituation i småbarnsgrupp, eller har kvalitén försämrats drastiskt på bara några år? Kommer jag skicka mina ungar in i misär och traumatisera dem för resten av livet?
Eller är det månne så, att förskolepersonal likt barnmorskor sliter så hårt att ingen far illa utom de själva?
Vad tror ni?
fredag 29 augusti 2014
torsdag 8 maj 2014
Om en ängel
Han föddes en vårdag 1994 in i vår stora familj och fick leva i sjutton år med oss på jorden. Jag var storasyster och minns ännu starkt den enorma glädjen att få hålla ännu en gosig bebisbrorsa i min famn.
Tänk att sjutton år kan vara så långa, men ändå så korta.
Så mycket glädje, så många minnen, så mycket kärlek som vi fick uppleva tillsammans under denna tid.
För han var speciell Markus, det var han. Även de som inte kände honom så väl brukar tala om hans speciella, fina utstrålning, och vi som var nära visste att han var en otroligt go´och omtänksam kille som ville att vi skulle vara tillsammans så mycket som möjligt. Att vi skulle må bra, att vi skulle få ut det bästa av livet.
Så rasade då vår värld samman den där hemska hösten 2008. Vi fick veta att Markus drabbats av leukemi. En sjukdom vi då inte visste så mycket om, men som vi under åren kom att bli experter på.
Markus kämpade så tappert och ville helst inte visa oss hur dåligt han mådde. Han ville vara positiv för vår skull, hans omtänksamhet stod stolt och stark även under den svåraste sjukdom.
Ja, han kämpade så starkt att han vann över sjukdomen den första gången och fick leva ett vanligt, härligt tonårsliv i åtta månader.
Å, som vi hoppades då att allt skulle vara över, att ett vanligt liv skulle börja och att vi skulle få vara tillsammans alla dagar till tidens ände.
Men så kom återfallet.
En tid av sjukdom följde igen då Markus fick cellgifter i Göteborg eller var inlagd i Skövde då hans värden var dåliga.
När vi skulle hälsa på honom fick vi absolut inte vara det minsta förkylda och vi spritades och slussades aktsamt in på hans rum. En vanlig förkylning kunde innebära livsfara för honom.
Och vi ville ju bara krama honom, hålla hans hand och pussa hans panna, men vi var rädda. Rädda att vi skulle bära på något virus.
De dagar han fick spendera hemma var de allra bästa. Vi alla kunde vara tillsammans. Markus fick vara med sin barndomsvän Elin, som fanns vid hans sida hela tiden.
Även då han mådde fruktansvärt dåligt och och sov mycket så fanns hon där och satt kvar bredvid honom då han vaknade igen och orkade prata.
Min lillebrors sista dagar i livet är för evigt etsade i mitt minne.
Hans kropp och hans immunförsvar hade blivit svaga efter den långa kampen mot cancern, som han faktiskt lyckades besegra en andra gång.
Men den orkade inte kämpa emot de virus och infektioner som följde.
Efter att ha kämpat med syrgas i fem dagar, något som är lika ansträngande för kroppen som att springa ett maraton flera gånger om, kopplades han in i respirator.
Och vet ni vad han gjorde då, min fina, goa lillebror? Vet ni vad han gjorde, trots att han visste att han inte skulle vakna mer? Ja, han visste det, det var bara vi som älskade honom som inte ens ville tänka den tanken.
Jo, han gjorde tummen upp. Kämpen i honom svek aldrig, hans starka, positiva personlighet följde med honom ända dit.
17 år gammal somnade han in och lämnade oss med en outsäglig smärta och sorg.
Några av hans sista ord var: "Är det nu jag ska dö? Hälsa alla att jag älskar dom, och glöm ingen".
Vår älskade bror, vår son, vår vän, vår kämpe, som hade så mycket att leva för.
Vi glömmer aldrig dig heller.
Och vi vet inte hur vi ska orka leva vidare utan dig.
Men vi vet att du ville rädda andra, så det här är för dig, Markus.
Vi ses igen, vår fina ängel!"
fredag 14 februari 2014
Pojken och dockorna
Jag minns Peter. Han brukade ringa på min dörr i röda hyreshuset i lilla samhället där jag bodde, nervöst kolla sig omkring så att ingen såg när han skyndade in. Det var väl sent 70-, eller möjligtvis tidigt 80-tal och i mitt rum fanns bland annat en låda med dockor, en dockvagn och ett leksakskök.
Jag var aldrig särskilt förtjust i dockor eller mamma-pappa-barnlekar som liten. Men det var Peter. Fast det fick ingen veta. Jag fick lova och svära att inte berätta för hans tuffa kompisar vad han och jag brukade ha för oss. De gånger Peter kom hem till mig lekte jag nämligen med de där dockorna. Jag vågade liksom inget annat. Jag tyckte nog i hemlighet att Peter var lite söt, han var ett par år äldre och också väldigt tuff. "Ta fram lådan", brukade han förväntansfullt och ivrigt befalla när han kom in på mitt rum. Det gjorde jag såklart, och sen toklektes det minsann. Hejsan hoppsan, vad de där dockorna fick byta kläder, matas, vaggas och sjungas innan Peter liksom kom på sig själv, drabbades av skuldmetveten panik och skyndade ut till tuffheten på betonggården igen. Lämnade mig där bland alla dockkläder och omkullvälta små pyttekaffekoppar.
Jag tänker på Peter ibland. Undrar vad han gör idag. Shit, han är ju över förti, är säkert jättemedelsvensson och har tonårsungar och spelar på tipsextra och meckar med bilar och kollar på sport.
Men tänk om Peter egentligen bara vill vara sig själv.
Tänk om han har fortsatt hela sitt liv med att bara drömma om att få göra saker eller kanske fortsatt att göra dem i smyg för att de inte ansetts ok av omgivningen? Bara för att han är en HAN?
Så tillbaka till nutid. På öppna förskolan med kidsen, som så många gånger förr. Treårskillen springer runt och är allmänt lycklig, leker, babblar och donar, som alltid. Hittar en fin tingeling-dräkt som han vill ha på sig till motorcykelhjälmen, och sen bär det av på plastmotorcykeln. Tingeling kan flyga, har ett magiskt spö, och i kombination med polisradio kan han komma huuur långt som helst!
En kort stund senare kommer han tillbaka till mig, vill ha hjälp att ta av tingelingdräkten illa kvickt. Verkar lite orolig och ledsen, och efter lite lirkande berättar han att en annan pojke skrattat och sagt att dräkten bara är för tjejer. I stunden finns inte utrymme för någon lång genusdiskussion, men å. Vad mitt mammahjärta grät. Så glad och obekymrad som han var, som fantasin sprudlade och banade väg för nya tankar och lärdomar. Så snabbt krossades hans fina värld där en tingelingdräkt liksom inte spelade nån roll.
Och det är ju DET allt handlar om. Att få vara sig själv. Och att få ha kul på vägen. Att inte behöva bli hånad eller fråntas möjligheter att välja bara för att man är kille eller tjej.
"Ge ditt barn hundra möjligheter istället för två" är titeln på en bok. Den titeln tål att tänkas på.
Och jag hoppas att Peter dansar runt nånstans i glittrig topp eller jobbar med små bäbisar eller bakar små söta kakor eller designar sina egna kläder. Tror han är grym på det.
Jag var aldrig särskilt förtjust i dockor eller mamma-pappa-barnlekar som liten. Men det var Peter. Fast det fick ingen veta. Jag fick lova och svära att inte berätta för hans tuffa kompisar vad han och jag brukade ha för oss. De gånger Peter kom hem till mig lekte jag nämligen med de där dockorna. Jag vågade liksom inget annat. Jag tyckte nog i hemlighet att Peter var lite söt, han var ett par år äldre och också väldigt tuff. "Ta fram lådan", brukade han förväntansfullt och ivrigt befalla när han kom in på mitt rum. Det gjorde jag såklart, och sen toklektes det minsann. Hejsan hoppsan, vad de där dockorna fick byta kläder, matas, vaggas och sjungas innan Peter liksom kom på sig själv, drabbades av skuldmetveten panik och skyndade ut till tuffheten på betonggården igen. Lämnade mig där bland alla dockkläder och omkullvälta små pyttekaffekoppar.
Jag tänker på Peter ibland. Undrar vad han gör idag. Shit, han är ju över förti, är säkert jättemedelsvensson och har tonårsungar och spelar på tipsextra och meckar med bilar och kollar på sport.
Men tänk om Peter egentligen bara vill vara sig själv.
Tänk om han har fortsatt hela sitt liv med att bara drömma om att få göra saker eller kanske fortsatt att göra dem i smyg för att de inte ansetts ok av omgivningen? Bara för att han är en HAN?
Så tillbaka till nutid. På öppna förskolan med kidsen, som så många gånger förr. Treårskillen springer runt och är allmänt lycklig, leker, babblar och donar, som alltid. Hittar en fin tingeling-dräkt som han vill ha på sig till motorcykelhjälmen, och sen bär det av på plastmotorcykeln. Tingeling kan flyga, har ett magiskt spö, och i kombination med polisradio kan han komma huuur långt som helst!
En kort stund senare kommer han tillbaka till mig, vill ha hjälp att ta av tingelingdräkten illa kvickt. Verkar lite orolig och ledsen, och efter lite lirkande berättar han att en annan pojke skrattat och sagt att dräkten bara är för tjejer. I stunden finns inte utrymme för någon lång genusdiskussion, men å. Vad mitt mammahjärta grät. Så glad och obekymrad som han var, som fantasin sprudlade och banade väg för nya tankar och lärdomar. Så snabbt krossades hans fina värld där en tingelingdräkt liksom inte spelade nån roll.
Och det är ju DET allt handlar om. Att få vara sig själv. Och att få ha kul på vägen. Att inte behöva bli hånad eller fråntas möjligheter att välja bara för att man är kille eller tjej.
"Ge ditt barn hundra möjligheter istället för två" är titeln på en bok. Den titeln tål att tänkas på.
Och jag hoppas att Peter dansar runt nånstans i glittrig topp eller jobbar med små bäbisar eller bakar små söta kakor eller designar sina egna kläder. Tror han är grym på det.
lördag 13 juli 2013
Det där med arenaspelningar.....
.....jag fixar inte dom.
I GP idag hyllas Gyllene tiders senaste. Bilder på rusig solbränd publik, på Gesssle som vant hanterar sina strängar.
Jag känner inte alls att jag missade festen. Jag känner mig snarare lättad att jag slapp stå där, än en gång besviken, än en gång berövad på den stora masseuforin.
2004 - Gyllene tider. Där står jag, i det lyckliga folkhavet en vacker sommarkväll. Alla sjunger med, jag känner mig som utbölingen som inte fattar internskämten. Kan inte alls alla texter som alla andra. Trodde det räckte med Sommartider liksom, och Flickan i en Cole Porter sång är ju bra. Men nej, jag känner klumpen i halsen växa, runt omkring mig idel kärlekspar som håller hand och gungar i takt med musiken. Själv har jag en sorglig sommar och känner mig bottenlöst ensam bland femtiofemtusen.
2006 - Robbie. Han är STOR den här sommaren, det kan bara inte gå fel, att se Robbie måste vara det ultimata lyckopillret. Men nej. Sittplats den här gången, Robbie som en liten prick långt därnere på en enorm scen. Hans vackra röst och enorma hitkavallkad berör inte ett skvatt. Jag vill bara dricka en massa öl och bli lite full och sitta och tjöta men det är två mil till mellanölsförsäljningen och ytterligare två mil till toaletterna.
2009 - AC/DC. Lite bättre förutsättningar. Lång man vid min sida som jag känner mig kär i, och han räddar mig, som är blott tre äpplen hög, ibland från det hopplösa svettiga-rygg-träsket och låter mig sitta på hans axlar, sådär som bara flickvänner och barn får göra. Det hjälper inte. När min bästa, Thunderstruck, tar ton, är jag därnere bland ryggarna igen, hoppar lite förstrött för att åtminstone få en glimt av lille kepsprydde Mr Johnsson på storbildsskämarna. Det går sådär. När sedan den ännu mindre Angus Young kompenserar sin ringa längd på ett högt podie mitt i publiken med ett lååångt solo, sköljer tristessen över mig. Dessutom har jag lite ont i fötter och rygg, och ååå, måste den där svettige, vinglige blöjrockaren framför mig vråla falskt så saliven sprutar och gällivarehänget kasar ner till knävecken?
2012 - Bruce. Numera småbarnsförälder och barnfri. Återigen vacker sommarkväll, Bruce som är boss och gammal idol som jag verkligen avnjuter titt som tätt, som följt mig genom livet och som allt som oftast berört mig på alla möjliga sätt. Det här måste bli spelningen som höjer min tilltro till de stora bombastiska, som visar att de även kan beröra mig och att även jag kan sjunga med och känna mig okomplicerat lycklig och som ett med publikhavet, sommarhimlen och världsalltet. Men icke. Antiklimax sänker sig som en punkterad kalasballong över min förväntansfulla kropp som fortfarande är för kort för att se något annat än kluvna hårtoppar och nitbälten strax ovanför den anlagda plastmattan i det enorma folkhavet. Och jag blir än en gång smärtsamt påmind om att jag inte heller denna gång tillhör skaran av totalt hängivna fans som har hundra tummade vinylskivor hemma och kan alla B-sidor på de gamla singlarna och vilka år de släpptes. Och nej, jag kan FORTFARANDE inte sjunga med i varenda himla låt. Försöker lite halvhjärtat till Dancing in the dark, men längtar efter Brilliant Disguise som aldrig kommer och även nu börjar svanken att värka igen och den långe mannen är inte heller särskilt impad och då är det liksom kört, när ingen peppar och hejar fram allsångshumöret.
Så därför, gott folk, tror jag att förra sommaren var sista gången ni hade möjlighet att se min kortbenta uppenbarelse på ett Ullevievent. Och lika väl är nog det. Vem vill se en besviken, likgiltig uppsyn mitt i all er gemensamma, hängivna musikdyrkan?
Dock är många mindre, naggande goda, hjärtslitande, euforiska konsertupplevelser för evigt fastetsade i mitt sinne. Jag tror jag håller mig till dem.
I GP idag hyllas Gyllene tiders senaste. Bilder på rusig solbränd publik, på Gesssle som vant hanterar sina strängar.
Jag känner inte alls att jag missade festen. Jag känner mig snarare lättad att jag slapp stå där, än en gång besviken, än en gång berövad på den stora masseuforin.
2004 - Gyllene tider. Där står jag, i det lyckliga folkhavet en vacker sommarkväll. Alla sjunger med, jag känner mig som utbölingen som inte fattar internskämten. Kan inte alls alla texter som alla andra. Trodde det räckte med Sommartider liksom, och Flickan i en Cole Porter sång är ju bra. Men nej, jag känner klumpen i halsen växa, runt omkring mig idel kärlekspar som håller hand och gungar i takt med musiken. Själv har jag en sorglig sommar och känner mig bottenlöst ensam bland femtiofemtusen.
2006 - Robbie. Han är STOR den här sommaren, det kan bara inte gå fel, att se Robbie måste vara det ultimata lyckopillret. Men nej. Sittplats den här gången, Robbie som en liten prick långt därnere på en enorm scen. Hans vackra röst och enorma hitkavallkad berör inte ett skvatt. Jag vill bara dricka en massa öl och bli lite full och sitta och tjöta men det är två mil till mellanölsförsäljningen och ytterligare två mil till toaletterna.
2009 - AC/DC. Lite bättre förutsättningar. Lång man vid min sida som jag känner mig kär i, och han räddar mig, som är blott tre äpplen hög, ibland från det hopplösa svettiga-rygg-träsket och låter mig sitta på hans axlar, sådär som bara flickvänner och barn får göra. Det hjälper inte. När min bästa, Thunderstruck, tar ton, är jag därnere bland ryggarna igen, hoppar lite förstrött för att åtminstone få en glimt av lille kepsprydde Mr Johnsson på storbildsskämarna. Det går sådär. När sedan den ännu mindre Angus Young kompenserar sin ringa längd på ett högt podie mitt i publiken med ett lååångt solo, sköljer tristessen över mig. Dessutom har jag lite ont i fötter och rygg, och ååå, måste den där svettige, vinglige blöjrockaren framför mig vråla falskt så saliven sprutar och gällivarehänget kasar ner till knävecken?
2012 - Bruce. Numera småbarnsförälder och barnfri. Återigen vacker sommarkväll, Bruce som är boss och gammal idol som jag verkligen avnjuter titt som tätt, som följt mig genom livet och som allt som oftast berört mig på alla möjliga sätt. Det här måste bli spelningen som höjer min tilltro till de stora bombastiska, som visar att de även kan beröra mig och att även jag kan sjunga med och känna mig okomplicerat lycklig och som ett med publikhavet, sommarhimlen och världsalltet. Men icke. Antiklimax sänker sig som en punkterad kalasballong över min förväntansfulla kropp som fortfarande är för kort för att se något annat än kluvna hårtoppar och nitbälten strax ovanför den anlagda plastmattan i det enorma folkhavet. Och jag blir än en gång smärtsamt påmind om att jag inte heller denna gång tillhör skaran av totalt hängivna fans som har hundra tummade vinylskivor hemma och kan alla B-sidor på de gamla singlarna och vilka år de släpptes. Och nej, jag kan FORTFARANDE inte sjunga med i varenda himla låt. Försöker lite halvhjärtat till Dancing in the dark, men längtar efter Brilliant Disguise som aldrig kommer och även nu börjar svanken att värka igen och den långe mannen är inte heller särskilt impad och då är det liksom kört, när ingen peppar och hejar fram allsångshumöret.
Så därför, gott folk, tror jag att förra sommaren var sista gången ni hade möjlighet att se min kortbenta uppenbarelse på ett Ullevievent. Och lika väl är nog det. Vem vill se en besviken, likgiltig uppsyn mitt i all er gemensamma, hängivna musikdyrkan?
Dock är många mindre, naggande goda, hjärtslitande, euforiska konsertupplevelser för evigt fastetsade i mitt sinne. Jag tror jag håller mig till dem.
tisdag 28 maj 2013
Sinnesro och sån skit
Den där sinnesrobönen alltså. Jag har varit skittrött på den. Rätt så trött över huvud taget på alla dessa "fånga dagen"-citat vi bombarderas med i sociala medier. Ja, så trött var jag, att jag tänkte gå in och radera en sån där hurtig "personlig-tränar-typ" som jag trots allt följer på FB, (ja, för nånstans är jag faktiskt intresserad av kost och hälsa) men hejdade mig i sista stund. Hon hade nämligen fortsatt på sin lilla käcka statusrad, och faktiskt skrivit ut hela texten. Och den träffade mig.
Jaja, lätt sagt, hade jag tidigare tänkt, rabbla upp klyschor om mod och förstånd och sen tack å hej. Säkert att jag tar till mej det budskapet.
Men fortsättningen, hörni! "Låt aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel och orätt"!! Yes! Så ska det låta.
Fortsätt att uppröras till tårar, reagera, tro på annat än vad som anses vara normalt! Det behövs så innerligt väl i dessa oroliga tider då vi vandrar omkring i näthat, osolidaritet, förtryck och orättvisor.
Hälsogurun fick vara kvar. Och jag kommer att fortsätta uppröras. Kanske för att jag vet vad det innebär att vara utsatt, i flera bemärkelser.
Och här är den där bönen:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
Jaja, lätt sagt, hade jag tidigare tänkt, rabbla upp klyschor om mod och förstånd och sen tack å hej. Säkert att jag tar till mej det budskapet.
Men fortsättningen, hörni! "Låt aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel och orätt"!! Yes! Så ska det låta.
Fortsätt att uppröras till tårar, reagera, tro på annat än vad som anses vara normalt! Det behövs så innerligt väl i dessa oroliga tider då vi vandrar omkring i näthat, osolidaritet, förtryck och orättvisor.
Hälsogurun fick vara kvar. Och jag kommer att fortsätta uppröras. Kanske för att jag vet vad det innebär att vara utsatt, i flera bemärkelser.
Och här är den där bönen:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
onsdag 13 februari 2013
Vinterless
Det var jeansjackan som startade det. Där hängde den på H&M häromdagen, prydd med matchande scarf och den frigjorde en uppdämd flod av längtan inom mig. Jag började visualisera, fantisera, galen av åtrå:
Jag springer med lätta ballerinaklädda steg den sista biten till spårvagnen, hinner på precis i tid, dunsar ner på ett säte, leende, förväntansfull. Någon har öppnat ett fönster och in sveper vårfuktig kvällsluft och den blandas med blommiga parfymer och förfestarfolksdoft och någonstans därute väntar man på mig. Sittande på uteservering, i glasen rose´och kall öl. Jeansjackan är på, med matchande färgglad scarf förstås, vårnatten är ung och fri.
Verkligheten lappar till med ett hårt slag när dagdrömmardimman skingras och jag får syn på mig själv i lysrörsupplyst shoppingcenterspegel. Gråblek, trötta ringar under ögonen, mössan nertryckt långt över pannan. Frusen. Så oändligt frusen. Så frusen att skållande entimmesduschar om kvällarna inte ens tinar upp och en dag utan tjocka bylsiga noppkoftan inte känns uthärdlig.
Trött. Så trött att en middagsdisk känns som Mount Everest att bestiga, så trött att en sväng till ICA ter sig som ett maratonlopp och ett telefonsamtal som ett föredrag för full föreläsningssal.
Längtar. Ja, längtar så obeskrivligt efter något annat än januari och februari. Ser ner på vägsaltsfläckiga fotriktiga kängor fyllda med kalla tår och raggsockar, runt om dem har snön smält och bildat smutsiga pölar och jag vill hem till soffa och filt. Att ta sig någon annanstans är en prövning och jag hoppas jag har några vänner kvar när april anländer och jag kan börja leva igen. Med jeansjackan på. Ett par fina ballerinor, och så scarfen förstås.
Jag springer med lätta ballerinaklädda steg den sista biten till spårvagnen, hinner på precis i tid, dunsar ner på ett säte, leende, förväntansfull. Någon har öppnat ett fönster och in sveper vårfuktig kvällsluft och den blandas med blommiga parfymer och förfestarfolksdoft och någonstans därute väntar man på mig. Sittande på uteservering, i glasen rose´och kall öl. Jeansjackan är på, med matchande färgglad scarf förstås, vårnatten är ung och fri.
Verkligheten lappar till med ett hårt slag när dagdrömmardimman skingras och jag får syn på mig själv i lysrörsupplyst shoppingcenterspegel. Gråblek, trötta ringar under ögonen, mössan nertryckt långt över pannan. Frusen. Så oändligt frusen. Så frusen att skållande entimmesduschar om kvällarna inte ens tinar upp och en dag utan tjocka bylsiga noppkoftan inte känns uthärdlig.
Trött. Så trött att en middagsdisk känns som Mount Everest att bestiga, så trött att en sväng till ICA ter sig som ett maratonlopp och ett telefonsamtal som ett föredrag för full föreläsningssal.
Längtar. Ja, längtar så obeskrivligt efter något annat än januari och februari. Ser ner på vägsaltsfläckiga fotriktiga kängor fyllda med kalla tår och raggsockar, runt om dem har snön smält och bildat smutsiga pölar och jag vill hem till soffa och filt. Att ta sig någon annanstans är en prövning och jag hoppas jag har några vänner kvar när april anländer och jag kan börja leva igen. Med jeansjackan på. Ett par fina ballerinor, och så scarfen förstås.
torsdag 15 november 2012
Om det finns nåt som heter mingelproffs så är jag en mingelamatör
Det var alldeles för länge sedan jag citerade Mia Skäringer. Så jag gör det nu:
"Mingla. Småprata. Hålla tillbaka. Det har jag aldrig kunnat. Stå snyggt i en bar med hög musik. Jag får skitont i ryggen, i fötterna, i hjärtat och jag hör inte vad någon säger. Ska jag lyssna på musiken eller människorna och isåfall vilken av alla människor? Alla pratar ju. Och vad får jag säga och inte?"
Jag har tänkt på det där. Jag är inget vidare bra på att kallprata. Jag säger ofta fel saker eller för mycket eller för lite. I mitt jobb, där småpratet går som en liten röd, svidig tråd genom hela dagen, har jag avundsjukt betraktat kollegor genom åren som smidigt och lättsamt vägleder föräldrarna in skolans och barnomsorgens värld, i vår vardag. Givetvis involverar de barnen också, utan att prata över deras huvuden förstås. Hur gör de? Jag menar, inte vill mamma Svensson när hon stressad och hungrig klockan fem i fem skyndar för att hämta, höra om Borholmsmodellens vara eller icke vara eller att jag och hennes barn idag har pratat om döden, alkoholismen, miljöförstöringen och livets begynnelse. Det blir liksom för mycket. Istället önskar jag trevlig helg fast det är tisdag eller klagar på det ruggiga vädret fast det är femton grader och solsken.
Ångestladdningen inför en fest där jag inte känner folk är stor. Tänk om jag bara vant kunde glida omkring med ett glas och bränna av charmiga leenden, komplimera folk för deras toppar och örhängen, prata insatt om sport, politiker och nya trender istället för att nervöst hänga vid värdfolket när jag inte smiter ut för trettionde gången för att feströka. (Ensam förstås - eftersom ingen gör det längre.) Jag hade en vän som var ett sant mingelproffs. En fröjd att iaktta där hon gled fram och nätverkade, som hon sa, fann såväl gemensamma beröringspunkter som bekanta till exkollegor och som via sin smidiga sociala förmåga fixade nya jobb, lägenheter och män som om det vore den enklaste sak.
Mången vän har jag stött på i livet, och vissa må ha varit flyktiga, men de var ändå alltid NÄRA. Jag visste om deras första hångel, deras ömma punkter och värsta ovänner, deras innerligaste drömmar, deras relationer till sina föräldrar. Andra har stannat kvar och blivit bestående och det är dem jag längtar efter när jag hudlös trevar mig fram i stora okända sällskap. Längtar efter ordlös kommunikation, frigörande storskratt i samförstånd, någon som kan relatera det jag säger till något som hände för längesen och som....ja, liksom gillar mig som jag är.
Och det är så bekvämt av mig, jag vet! För hur jobbigt det än må vara har många tillfällen med nya möten varit oväntat energigivande och tankeväckande. Det är ju där jag har fått de där nya vännerna, de sällsynta små diamanterna som lyser upp minnenas väg.
Att det ska vara så förbannat svårt att gå in och bara vara sig själv.
"Mingla. Småprata. Hålla tillbaka. Det har jag aldrig kunnat. Stå snyggt i en bar med hög musik. Jag får skitont i ryggen, i fötterna, i hjärtat och jag hör inte vad någon säger. Ska jag lyssna på musiken eller människorna och isåfall vilken av alla människor? Alla pratar ju. Och vad får jag säga och inte?"
Jag har tänkt på det där. Jag är inget vidare bra på att kallprata. Jag säger ofta fel saker eller för mycket eller för lite. I mitt jobb, där småpratet går som en liten röd, svidig tråd genom hela dagen, har jag avundsjukt betraktat kollegor genom åren som smidigt och lättsamt vägleder föräldrarna in skolans och barnomsorgens värld, i vår vardag. Givetvis involverar de barnen också, utan att prata över deras huvuden förstås. Hur gör de? Jag menar, inte vill mamma Svensson när hon stressad och hungrig klockan fem i fem skyndar för att hämta, höra om Borholmsmodellens vara eller icke vara eller att jag och hennes barn idag har pratat om döden, alkoholismen, miljöförstöringen och livets begynnelse. Det blir liksom för mycket. Istället önskar jag trevlig helg fast det är tisdag eller klagar på det ruggiga vädret fast det är femton grader och solsken.
Ångestladdningen inför en fest där jag inte känner folk är stor. Tänk om jag bara vant kunde glida omkring med ett glas och bränna av charmiga leenden, komplimera folk för deras toppar och örhängen, prata insatt om sport, politiker och nya trender istället för att nervöst hänga vid värdfolket när jag inte smiter ut för trettionde gången för att feströka. (Ensam förstås - eftersom ingen gör det längre.) Jag hade en vän som var ett sant mingelproffs. En fröjd att iaktta där hon gled fram och nätverkade, som hon sa, fann såväl gemensamma beröringspunkter som bekanta till exkollegor och som via sin smidiga sociala förmåga fixade nya jobb, lägenheter och män som om det vore den enklaste sak.
Mången vän har jag stött på i livet, och vissa må ha varit flyktiga, men de var ändå alltid NÄRA. Jag visste om deras första hångel, deras ömma punkter och värsta ovänner, deras innerligaste drömmar, deras relationer till sina föräldrar. Andra har stannat kvar och blivit bestående och det är dem jag längtar efter när jag hudlös trevar mig fram i stora okända sällskap. Längtar efter ordlös kommunikation, frigörande storskratt i samförstånd, någon som kan relatera det jag säger till något som hände för längesen och som....ja, liksom gillar mig som jag är.
Och det är så bekvämt av mig, jag vet! För hur jobbigt det än må vara har många tillfällen med nya möten varit oväntat energigivande och tankeväckande. Det är ju där jag har fått de där nya vännerna, de sällsynta små diamanterna som lyser upp minnenas väg.
Att det ska vara så förbannat svårt att gå in och bara vara sig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)