Jag får faktiskt ont i magen av att tänka på att mina små bäbisar ska börja förskolan. (Ja, i januari, men ändå) Så kände jag inte alls när Jack började för tre år sen. Men de senaste åren har ju rena rama skräckbilden målats upp om hur det är där. Hur barnen har låååånga "arbetsdagar" där de sliter med att bli sedda, går med ångest och saknar pappa, knappt hinner bytas på och inte hinner få någon vettig stimulans.
Är det verkligen så?
Alltså, jag är ju själv pedagog och är verkligen på den hårt ansatta personalens sida, och jag tycker det är GRYMT bra att problemen med för stora barngrupper har kommit upp till ytan. Men jag har ju också själv arbetat på förskola, i perioder även med små barn, och visst, det var oerhört intensivt. Dock kan jag inte minnas några småttingar med trasiga känsloliv. Minns att alla (både barn och personal) tog väldigt väl hand om de där små. Ständig koll - åt de, var de ledsna, behövde de en kram eller sitt gosedjur?
Är det en annan arbetssituation i småbarnsgrupp, eller har kvalitén försämrats drastiskt på bara några år? Kommer jag skicka mina ungar in i misär och traumatisera dem för resten av livet?
Eller är det månne så, att förskolepersonal likt barnmorskor sliter så hårt att ingen far illa utom de själva?
Vad tror ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar