Det var alldeles för länge sedan jag citerade Mia Skäringer. Så jag gör det nu:
"Mingla. Småprata. Hålla tillbaka. Det har jag aldrig kunnat. Stå snyggt i en bar med hög musik. Jag får skitont i ryggen, i fötterna, i hjärtat och jag hör inte vad någon säger. Ska jag lyssna på musiken eller människorna och isåfall vilken av alla människor? Alla pratar ju. Och vad får jag säga och inte?"
Jag har tänkt på det där. Jag är inget vidare bra på att kallprata. Jag säger ofta fel saker eller för mycket eller för lite. I mitt jobb, där småpratet går som en liten röd, svidig tråd genom hela dagen, har jag avundsjukt betraktat kollegor genom åren som smidigt och lättsamt vägleder föräldrarna in skolans och barnomsorgens värld, i vår vardag. Givetvis involverar de barnen också, utan att prata över deras huvuden förstås. Hur gör de? Jag menar, inte vill mamma Svensson när hon stressad och hungrig klockan fem i fem skyndar för att hämta, höra om Borholmsmodellens vara eller icke vara eller att jag och hennes barn idag har pratat om döden, alkoholismen, miljöförstöringen och livets begynnelse. Det blir liksom för mycket. Istället önskar jag trevlig helg fast det är tisdag eller klagar på det ruggiga vädret fast det är femton grader och solsken.
Ångestladdningen inför en fest där jag inte känner folk är stor. Tänk om jag bara vant kunde glida omkring med ett glas och bränna av charmiga leenden, komplimera folk för deras toppar och örhängen, prata insatt om sport, politiker och nya trender istället för att nervöst hänga vid värdfolket när jag inte smiter ut för trettionde gången för att feströka. (Ensam förstås - eftersom ingen gör det längre.) Jag hade en vän som var ett sant mingelproffs. En fröjd att iaktta där hon gled fram och nätverkade, som hon sa, fann såväl gemensamma beröringspunkter som bekanta till exkollegor och som via sin smidiga sociala förmåga fixade nya jobb, lägenheter och män som om det vore den enklaste sak.
Mången vän har jag stött på i livet, och vissa må ha varit flyktiga, men de var ändå alltid NÄRA. Jag visste om deras första hångel, deras ömma punkter och värsta ovänner, deras innerligaste drömmar, deras relationer till sina föräldrar. Andra har stannat kvar och blivit bestående och det är dem jag längtar efter när jag hudlös trevar mig fram i stora okända sällskap. Längtar efter ordlös kommunikation, frigörande storskratt i samförstånd, någon som kan relatera det jag säger till något som hände för längesen och som....ja, liksom gillar mig som jag är.
Och det är så bekvämt av mig, jag vet! För hur jobbigt det än må vara har många tillfällen med nya möten varit oväntat energigivande och tankeväckande. Det är ju där jag har fått de där nya vännerna, de sällsynta små diamanterna som lyser upp minnenas väg.
Att det ska vara så förbannat svårt att gå in och bara vara sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar