Det var jeansjackan som startade det. Där hängde den på H&M häromdagen, prydd med matchande scarf och den frigjorde en uppdämd flod av längtan inom mig. Jag började visualisera, fantisera, galen av åtrå:
Jag springer med lätta ballerinaklädda steg den sista biten till spårvagnen, hinner på precis i tid, dunsar ner på ett säte, leende, förväntansfull. Någon har öppnat ett fönster och in sveper vårfuktig kvällsluft och den blandas med blommiga parfymer och förfestarfolksdoft och någonstans därute väntar man på mig. Sittande på uteservering, i glasen rose´och kall öl. Jeansjackan är på, med matchande färgglad scarf förstås, vårnatten är ung och fri.
Verkligheten lappar till med ett hårt slag när dagdrömmardimman skingras och jag får syn på mig själv i lysrörsupplyst shoppingcenterspegel. Gråblek, trötta ringar under ögonen, mössan nertryckt långt över pannan. Frusen. Så oändligt frusen. Så frusen att skållande entimmesduschar om kvällarna inte ens tinar upp och en dag utan tjocka bylsiga noppkoftan inte känns uthärdlig.
Trött. Så trött att en middagsdisk känns som Mount Everest att bestiga, så trött att en sväng till ICA ter sig som ett maratonlopp och ett telefonsamtal som ett föredrag för full föreläsningssal.
Längtar. Ja, längtar så obeskrivligt efter något annat än januari och februari. Ser ner på vägsaltsfläckiga fotriktiga kängor fyllda med kalla tår och raggsockar, runt om dem har snön smält och bildat smutsiga pölar och jag vill hem till soffa och filt. Att ta sig någon annanstans är en prövning och jag hoppas jag har några vänner kvar när april anländer och jag kan börja leva igen. Med jeansjackan på. Ett par fina ballerinor, och så scarfen förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar