När min son började på förskolan tänkte jag att jag skulle bli en sån där mönsterförälder som gjorde allting rätt.
Jag skulle med ett rofyllt leende på läpparna långsamt strosa gatan fram på morgonen innan lämning, gärna med min lille telning i handen, och tillsammans skulle vi kommentera fåglarna som kvittrade morgonsånger, ta en liten sväng i gungan och kanske undersöka nån snigel på vägen.
När vi myst färdigt och kommit fram, i myyycket god tid innan grötfrukosten, skulle jag i lugn och ro pedagogiskt vägleda min lille pojke i sko-avtagning och jack-upphängning. Kanske skulle han till och med få vika ihop sin lilla tröja och sina små extrabyxor och lägga på sin lilla blå hylla med den lilla älg-bilden på.
Sedan, efter ett innerligt avsked med kramar och pussar skulle jag utbyta några käcka ord med personalen, lämna in några viktiga ifyllda lappar som jag hade fått dagen innan och kanske till och med flika in några pedagogiska tips i den förtroliga konversationen.
Innan jag så, varm i hjärtat, gav mig av till mitt arbete, (där jag skulle vara i god tid för att hinna ta en kopp kaffe innan allting började) skulle jag naturligtvis stanna framför informationstavlan en stund för att ta fram min oerhört strukturerade kalender, och där i fylla i ALLA viktiga datum och klockslag som jag noga studerat och memorerat. Men jag skulle skriva upp dem ändå, ut ifall att.
Det blev inte riktigt så.
Paniken brukar komma krypande när jag osminkad i nattlinne försöker få lille J att slita sig från bollibompa och inser att jag måste vara på jobbet och alert om fyrtio minuter. Sedan följer ett rejs utan dess like medan jag tillkämpat försöker att INTE visa min son hur stressad jag egentligen är, för då blir han ju förstörd för livet, eller får åtminstone magont och kanske börjar tappa håret.
När jag äntligen letat rätt på nycklarna, fått barnet och mig själv och alla packade väskor och kassar utanför dörren kommer vi på samtidigt att jag bara MÅSTE springa in och kolla att kaffebryggaren är avstängd. (Ja, han har lärt sig det nu och springer alltid med in för att titta på kaffebryggaren som ALLTID är avstängd.)
Strosande och fågelkvitter blir det inte mycket med, istället försöker jag desperat hitta de allra genaste vägarna till förskolan, vilket oftast resulterar i att J trampar i hundbajs eller snubblar på nån rot vi inte upptäckt förut. När jag med blodsmak i munnen och vild blick slutligen anländer till vårt mål, har alla redan satt sig vid borden och jag inser att jag glömt de viktiga lapparna hemma tillsammans med extrakäderna, och irriterat undrar jag varför fröknarna inte upplyst tidigare om att det är studiedag om två veckor, och får så klart till svar att en lapp suttit uppe sedan höstterminen startade.
Och så där håller det på. Blöjor, lappar och friskamnälningar glöms och jag börjar inse att jag är en vanlig dödlig.
Men jag ska aldrig, aldrig, ge upp min dröm. En dag står jag där, i tamburen, med nytvättat hår och tio minuter över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar