Mamman stod framför målningen på väggen och log. Morgonstressad men också lite stolt, och anade man inte även ett uns förlägenhet i hennes blick? "Mamma, jag kan måla!" Det hade dottern uppsluppet berättat under gårdagen och här stod nu mamma och betraktade flickans verk. "Hon har ju aldrig varit mycket för att rita, men den här....den är ju verkligen fin!"
Dagarna innan hade jag och kollegan haft ett av alla "Men Åh!!-moments" som vi blir lyckligt förärade med allt som oftast i vårt arbete. Den försynta, lite tysta och charmiga flickan hade tyst och koncentrerat stått framför staffliet i ena hörnet av ateljén, doppat penseln i ömsom färg, ömsom vatten och gnuggat, svept, petat och pillat. Resultatet - ett rött hus omgivet av grönt gräs, stor sol, träd, blomma, moln.....ja, ni vet. Klara, starka färger, linjer så rena att ingen designer i världen skulle kunna återskapa dem. Och igenom det fuktiga, lite buckliga pappret väller barnets underbara naivitet fram, framkallar en känsla man bara vill omfamna och bli ett med. Man vill springa barfota i det där gräset, klättra i trädet, plocka blomman.
Förväntansfullt ser lilltjejen på mig. Och jag kan inte hejda mig och när jag visar kollegan kan inte hon det heller och vi får ideér tillsammans och snart hänger bilden i färgglad IKEA-ram på bästa platsen vid matbordet så alla kan beundra. Den blir veckans snackis och alla konstaterar, hon kan måla, hon! Och lilltjejen växer, det ser man, och hon som aldrig målat gör plötsligt inget annat.
Som de pedagogiska pedagoger vi är agerar vi mycket pedagogiskt och låter sedan kidsen briljera i IKEA-ramen en efter en, alla lika stolta.
Kollegan och jag tycker minsann att dom som trycker tyger, dom borde komma till oss och researcha för dom här bilderna, dom här mönstren, dom skulle vi absolut vilja ha på vårt påslakan eller vår kökshandduk.
Semestern rinner ur mina fingrar likt grummelgrön vattenfärgsblandning ner i avloppet och jag drabbas av nostalgi utan dess like, nu när allt det välkända inte längre finns kvar, nu när ny historia is about to skapas, nya moments about to be upplevda. Och just nu vet jag inte riktigt hur det känns, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar