Sorgliga mänsklighet 2.

Nej, det känns inte riktigt som om jag fick allt sagt förra gången. Och dessutom tolkade vissa min slutsats som om jag sympatiserade med killar som utnyttjar fulla tjejer. Tillbaka till Mia och festen.

Vad som inte framgick förra gången var att Mia, trots sitt tillstånd faktiskt spelade med i själva akten. Det var väl det som folk tyckte var så otroligt roligt. Hon låtsades, så gott hon kunde, njuta av äckelkillens underliga aktiviteter. Varför? Jo, hon sökte bekräftelse. Sjukt nog kände hon sig lite smickrad av att någon ville ha just henne, hon som var så ful och värdelös. Det, kära läsare, är vad jag menar med att mänskligheten, ja både män och kvinnor, i vissa fall är sorglig, att allt handlar om att bli sedd och bekräftad till varje pris.

Men nu vill jag öppet uttrycka min avsky för människor som kränker andra människor genom sexuella handlingar. Män klart överrepresenterade i statistiken. Ämnet har alltid berört mig väldigt starkt, kanske för att min egen integritet är så stark? Jag kan i allafall minnas när jag för första gången konfronterades med en episod av detta slag. Jag var tio år, gick på en till synes idyllisk liten skola på landet, där barn verkade vara barn på det där rosenkindade naiva sättet. Efter gymnastiken drog några äldre killar in några äldre tjejer till ett rum och tafsade på dem. Tjejerna kämpade emot, protesterade, ville inte. Jag blev chockad, tyckte synd om tjejerna, gick omedelbart till läraren. Blev hotad av arga killar som ville fortsätta tafsa, som sa att jag inte "fattade".

Började på annan skola där tafsande var lika vanligt förekommande som mattelektioner eller bollekar på rasterna. Jag var själv inte utsatt eftersom jag då var ansedd som tjock och ful, vilket ju i sammanhanget var en räddning på ett konstigt sätt. Min ilska och avsky mot dessa handlingar blev inte desto mindre, och jag minns att jag vid något tillfälle frågade en av de mest utsatta tjejerna varför hon inte stod upp för sig själv, protesterade på riktigt, sa ifrån på skarpen. "Du är bara sur för att dom inte tafsar på dej" lydde svaret. (Vad jag inte förstod då var att den här tjejen faktiskt var offer för patriarkala förtryckande strukturer. ) En annan kille flinade självbelåtet och slängde ur sig, medan han grabbade tag i klasskompisens ena skinka, "såhär skulle du bra gärna vilja att någon gjorde på dej, va?"

Nej, små klasskompisar från det förflutna, jag ville inte alls bli nypt i mina pyttebröst, få en linjal hårt pressad mot min mysbyxbeklädda rumpa eller bli fasthållen av ett gäng killar som försökte dra av mig kläderna.

Och det tror jag inte de andra tjejerna heller ville egentligen, och det tror jag inte att några tjejer vill på 2010-talet heller. Ändå förekommer det hela tiden, från skolådern upp i krogåldern och ända fram i medelåldern för att sedan fortsätta till pensionsåldern. Det är bara utförandet som ändras med åren. Och det gör mig så vansinnigt arg. Fortfarande.

Och jag önskar så starkt att samhället inte fostrade pojkar till förövare och att det kunde sluta skuldbelägga tjejer för övergreppen. Som mamma till tre pojkar ser jag det faktiskt som en av mina största uppgifter - att fostra mina söner till respektfulla individer, vad än samhället runt om må säga.