Tack!

Jag har inte varit på så många bröllop i mitt liv. I ärlighetens namn har jag rentav varit rätt ointresserad av denna urgamla tradition. Vet inte varför jag blivit sådan, men gamla traditionella ritualer är liksom bara inte min grej. Om det är en tillställning man blir bjuden på och kanske får en kopp kaffe och till och med ett glas vin om man har tur, då går jag gladeligen dit och trivs. Men jag själv - förblir otraditionell.

Tills nu. Och nej, den långe mannen har inte friat och inte jag heller. Men det där med att gå på bröllop är banne mig ingen dum idé! Kanske beror min ändrade inställning på stigande ålder, mitt föräldraskap, mognad, att brudparet är mina nära vänner eller på den strålande solen som sken över liten söt röd kyrka och en sammetsmjuk Göta Kanal.

Och nu har jag också förstått att bröllop inte bara handlar om att säga ja i kyrkan - O nej, så mycket engagemang det kräver! Och vad som är så fint är att brudparets beslut påverkar så många människors liv under en så lång tid - både före och efter bröllopet. Som jag har längtat och klurat och letat kläder och formulerat ord och våndats och glatts och pratat om denna förestående händelse och tillhörande möhippa. Och det måste ju så många andra gäster också gjort!

För att inte tala om vad själva ceremonin och festen efteråt gör med människor. Livet passerar revy, man tänker på det förflutna, på nuet, framtiden, vad som egentligen är viktigt i livet, på kärleken och vänskapen och allt det där.

Och efter festen är det nog många med mig som gått runt med ett fånigt leende och en varm själ, betraktandes alla ögonblicksbilder som fastnat på näthinnan, minns skratt och roligt prat, funderar på något klokt någon sa eller livsödet någon berättade om....kanske har lite ont i vader och armar efter dansen, tränger undan huvudvärk och trötthet till förmån för glada tacksamma tankar.

Det här med att sammanföra släkt med gamla och nya vänner, skapa möten, är ju en så fin handling i sig. Ja, det handlar liksom inte bara om kärleken mellan paret, vill jag hävda. Tänk att de lyckliga tu skapar minnen för livet hos alla gäster.... Det måste nästan vara den finaste gåvan man kan ge?

Dagis

Asså jag förstår inte vad som provocerar så förskräckligt med det här att Dagis faktiskt heter Förskola. Jag menar - jag blir inte ett dugg irriterad när folk pratar om Dagis. Jag vet att det är vad det kallas i folkmun. Att det förmodligen kommer att kallas det i sådär tio-tjugo år till. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger "Vilket dagis går din pojk på? Eller jag menar - föööööörskola ska det ju heta nuförtiden" (Man himlar även med ögonen och pfffar lite med munnen för att understryka hur tokigt detta är).

Då är det trevligare med dem som i ärlighetens namn inte VET att Dagis numera heter Förskola. De som förvånat frågar hur tidigt man börjar i skolan nu egentligen, då de vet att min son bara är två och ett halvt.

Och de som säger att det är lättare för deras barn att säga Dagis tror jag inte ett skit på. Jag tycker rent ut sagt att de underskattar sina barns förmåga. Om de inte kan lära sig att säga förskola, kan de då inte heller lära sig att säga "Spaghetti och köttbullar"? Ska de säga att de fick "spiggis och köttis" till middag?

Ibland tänker jag att det är lite som när Televerket bytte namn till telia - ojojoj vad folk grämde sig och tyckte det var urbota fånigt. Lite så är det ju med förskolan också. Samma grundtanke men stora förändringar - ett namnbyte logiskt.

Dagis är en förkortning av daghem som det hette och verkade på sjuttitalet. Numera finnes läroplan och välutbildat folk på de ställen ni lämnar era barn på. Sedan kan kvalitén säkert skifta och politikerna är inte snälla mot denna fina och viktiga institution, men jag tycker att den är värd att få kallas sitt riktiga namn - som beskriver verksamheten på ett riktigt sätt.
Utan att någon fnyser åt det.

Om ni absolut måste ha ett smeknamn får ni väl kalla det nåt nytt! Föris?

To all the barnteckningar around the world.

Mamman stod framför målningen på väggen och log. Morgonstressad men också lite stolt, och anade man inte även ett uns förlägenhet i hennes blick? "Mamma, jag kan måla!" Det hade dottern uppsluppet berättat under gårdagen och här stod nu mamma och betraktade flickans verk. "Hon har ju aldrig varit mycket för att rita, men den här....den är ju verkligen fin!" 

Dagarna innan hade jag och kollegan haft ett av alla "Men Åh!!-moments" som vi blir lyckligt förärade med allt som oftast i vårt arbete. Den försynta, lite tysta och charmiga flickan hade tyst och koncentrerat  stått framför staffliet i ena hörnet av ateljén, doppat penseln i ömsom färg, ömsom vatten och gnuggat, svept, petat och pillat. Resultatet - ett rött hus omgivet av grönt gräs, stor sol, träd, blomma, moln.....ja, ni vet. Klara, starka färger, linjer så rena att ingen designer i världen skulle kunna återskapa dem. Och igenom det fuktiga, lite buckliga pappret väller barnets underbara naivitet fram, framkallar en känsla man bara vill omfamna och bli ett med. Man vill springa barfota i det där gräset, klättra i trädet, plocka blomman.

Förväntansfullt ser lilltjejen på mig. Och jag kan inte hejda mig och när jag visar kollegan kan inte hon det heller och vi får ideér tillsammans och snart hänger bilden i färgglad IKEA-ram på bästa platsen vid matbordet så alla kan beundra. Den blir veckans snackis och alla konstaterar, hon kan måla, hon! Och lilltjejen växer, det ser man, och hon som aldrig målat gör plötsligt inget annat.

Som de pedagogiska pedagoger vi är agerar vi mycket pedagogiskt och låter sedan kidsen briljera i IKEA-ramen en efter en, alla lika stolta.

Kollegan och jag tycker minsann att dom som trycker tyger, dom borde komma till oss och researcha för dom här bilderna, dom här mönstren, dom skulle vi absolut vilja ha på vårt påslakan eller vår kökshandduk.

Semestern rinner ur mina fingrar likt grummelgrön vattenfärgsblandning ner i avloppet och jag drabbas av nostalgi utan dess like, nu när allt det välkända inte längre finns kvar, nu när ny historia is about to skapas, nya moments about to be upplevda. Och just nu vet jag inte riktigt hur det känns, faktiskt.

Brad-besviken och Sean-sänkt

Uppkrupen i soffan kommer jag att tänka på förra helgens traumatiska händelse här på Rundradiogatan elva.  Först nu kan jag sätta ord på den, efter att ha bearbetat och slickat såren i en vecka. Ute blåste ruggiga höstvindar, den långe mannen och jag var båda lediga och jag mindes med vemod våra film-maraton med ny soffa, otaliga olagliga filmer på ovant stor teve.

Uppfylld av lite busig galenskap begav jag mig iväg till butiken som en gång glänste i betongen och som nu gick runt på lösgodis för fem å nitti, snappade åt mig två plastiga fodral och kom hem triumferande: "Med Sean Penn och Brad Pitt i samma film KAN man ju bara inte bli besviken!" Den långe mannen höll med, skrattande med med tindrande ögon, öppnade sin stora famn, jag hoppade icke nödbedd där i.

Mörker och åter mörker. Långa poetiska monologer följda av långa (poetiska?) tystnader. Jordens skapelse med big bang, djuren som krälade upp ur havet och blev dinosaurier, suggestiv ångestframkallande musik. Brad - elak och rynkig - kränkte sina små pojkbarn, ett av dem dör. Sean - tungsint och rynkig - plågas av sin barndom. 

Jag och den långe mannen - lider i soffan. Jag börjar desperat fast-forwarda i hopp om att filmen ska "ta sig" varpå den långe mannen blir mäkta upprörd och tycker att vi ska byta film istället för att inte slösa bort lördagkvällen ännu mer. 

Min illusion av mig själv som en-som-minsann-uppskattar-udda-filmer grusas, jämnas med marken, lämnar mig hudlös och förvirrad - vem är jag - egentligen?

Och om någon som läser detta kan förklara storheten med den kritikerrosade "Tree Of Life" och som nu känner sig sårad och föraktar min oförmåga att analysera är denne högst välkommen att göra det för mig å det snaraste.

Nästa dag såg vi Black Swan. Den var spännande och jag förstod att huvudpersonen var psyksjuk och att allt det där inte hände på riktigt.

En fin och bra barnbok

Ni som känner mig vet säkert att jag är kulturintresserad. Vi snackar inte finkultur här - det har jag inte tid med -  populärkultur med hjärta och hjärna är vad jag konsumerar mest. Och ni som känner mig vet också att jag har mycket att göra med barn och tycker dom är en väldigt intressant sorts människor, kloka, naiva, ofärdiga och väldigt öppna för nya intryck. Jag älskar att öppna kulturens dörrar för dem, se dem förundras, lära och inspireras. I år är barnkulturens år i Göteborg, och med det hoppas jag på många roliga upplevelser!

I morse blev jag påmind om en av de i mitt tycke bästa moderna barnböckerna som finns. Min ständigt babblande son tystnade och började småskrocka och fnissa i vardagsrummet, och i bakgrunden hörde jag bekanta röster och behagligt musikplink. Och mycket riktigt, det var kortfilmen Astons Stenar som visades. Lotta Geffenblad har skrivit boken och jag har i mitt arbete sett den på teater och lånat boken otaliga gånger. Min grupp med fem/sexåringar var helt uppslukade av den där boken. I en del exemplar medföljde en DVD med ovan nämnda kortfilm och den ville de se varje dag, helst flera gånger. Och det förvånade mig, för den är så långt ifrån snabba klipp och actionhjältar och Disneyprinsessor man kan komma.

Det värsta är att jag knappt kan läsa den och ännu mindre se filmen utan att fälla en tår. Den fångar det goda i barnen, i mänskligheten, trots att det är en så simpel story om en liten pojkhund som är besatt av att samla stenar. Han tar hand om de stackar hemlösa stenarna, stoppar om dem i små sängar och ger dem personlighet. Den mest hjärtesnörpande scenen är i slutet (ja, nu berättar jag slutet eftersom det främst är era barn som ska uppleva spänningen) då Aston tvingas ta farväl av sina älsklingar. Det bör tilläggas att alltihop är ackompanjerat av fantastiska illustrationer som med färger och ansiktsuttryck förstärker känslor som vemod, glädje och kärlek.

Med en del poäng barnlitteratur i bagaget kan jag ju inte låta bli att analysera lite extra, och jag tycker det är fint att huvudpersonen, som är en pojke, har förärats sådana omhändertagande egenskaper. Föräldrarna är även de långt ifrån stereotypa. De skildrar föräldraskapet på ett så fint sätt, vill uppmuntra sin pojke i hans intresse men sätter slutligen välbehövliga gränser. Är ofta upptagna av vuxna viktigheter men ändå kärleksfulla. Mamman är stark och fixig, (heja!) pappan en flummig celloplinkare men ändå ständigt närvarande.

Det var det, hoppas någon tar vara på mitt tips och kanske kommer med sitt omdöme!

Såhär ser den ut!

Bitterlistan

Att vara bitter är sååå inte 2012. Bitter är fulare än den fulaste nattsvarta känsla som kan tänkas härbärgera en människas inre väsen och bör icke befattas med. Är du en Bitter människa kan du lika gärna stänga in dig i bitterbubblan och stanna där eftersom du är en ondskefull energitjuv som förpestar livet för alla andra och aldrig någonsin kommer att utvecklas eller lära dig nya saker.

Men jag ska tala om för dig, kära läsare, att hur många personlig-utveckling-sudda bort din sura min-böcker jag än plöjer igenom så finns den där, den lilla osmakliga bitterheten. Kommer och gnager lite fult då och då för att sedan falla bort i glömska för ett tag, och det taget skuttar jag runt i nån slags villfarelse av att vara i ett helt bekymmersfritt liv.

Den ändrar skepnad beroende på livssituation och vill till exempel gärna påpeka det jag för tillfället inte har men förmodas vilja ha, vad jag inte gjorde men borde gjort eller bara lite retsamt påminna om de där tusenkronorsskorna som aldrig blev använda. För att exemplifiera B-ordet ytterligare har jag gjort en liten lista på de saker som jag är bitter över just nu:

Tiden som försvann. Jag är helt sjukt sur över att jag under alla mina år som barnlös singel, svävandes runt i oceaner av underbar, smaskig, välgörande oändlig tiiiiid, ägnade mig åt följande aktiviteter:
  A - Deppa över någon omogen karl som inte ville ha mej
  B - Ligga apatisk på soffan i svår ångest
  C - Bli full på krogen
   Istället för dessa sundare alternativ som jag naturligtvis skulle välja idag:
  A - Resa jorden runt
  B - Träna fem gånger i veckan
  C - Plugga kvällskurser
  D - Sätta in alla de senaste femton årens foton i fina små album
  E - Baka surdegsbröd, koka storkok, måla väggar, sticka vantar, lära mig spela gitarr, utveckla mina sociala relationer, sortera min musik i prydliga filer, skriva noveller, måla naglarna, lägga ansiktsmasker, läsa böcker, se intressanta filmer......ja, ni fattar.

Den uteblivna bostadskarriären. Jag grämer mej som tusan över att jag inte, då jag flyttade till Göteborg för tio år sedan, såg till att ta ett lån för att köpa en liten knarrig etta i Majorna istället för att ranta runt som andrahandsboende. Om jag hade gjort så, hade idag kunnat sälja den abnormt dyrt, gått med vinst, surfat in på hemnet och tjackat radhus vid havet. När bitterheten vill spä på ytterligare förtydligar den dessutom att om den långe mannen gjort samma sak hade vi säkert kunnat slå ihop våra stinna peningpåsar och blivit husägare i stort sett var vi ville, ja, kanske hade vi till och med kunnat köpa två bilar, privat strand och städerska från Polen?

Utbildningen som hånades av såväl hippa mediemänniskor som av politiker och lönesättare. Riktigt förbannad blir jag när jag tänker på hur mycket skit förskollärare och lärare för yngre åldrar får stå ut med. Deras psykiska arbetsbelastning är skyhög och de får harva sig fram på pinsamt låga löner och skäll från föräldrar och media. Varför ignorerade jag inte mitt hjärtas röst och valde börsmäklare, VD eller byggnadsingenjör när jag stod där och velade med kurskatalogen? Det hade ju passat mig som handen i handsken! Hade jag dessutom engagerat mig i gymnasiet och börjat studera vid nitton års ålder hade jag haft superlång tid på mig att klättra på karriärsstegen och förhandlat löner vid tjugotvå och varit svinrik nu. Ja, jag hade rentav kunnat säga upp mig vid fyrtio, ägna mig åt skapande och låta polskan sköta resten.

Skit också.

Linus - The True Story

Jag bara älskar musikdokumentärer. I somras satt jag fastnaglad framför den sanna historien om Queen och grät såklart när Freddie dog. Han låg utmärglad på sitt rum i sitt extrembevakade jättehus och sjöng och skrev låtar in i det sista och Brian May hann inte dit i tid för att säga farväl. Jag tänkte på den där filmen i flera dagar och spelade Queens låtar och tänkte på de små historierna om hur de uppkommit, om bråken i bandet när de var oense om vem som kommit på första riffet till den där jättehiten, om de fattiga åren i början på sjuttitalet, om Freddies dekadens i deppiga Berlin.

Efter att ha sett och förundrats över de filmade berättelserna om åtskilliga superstjärnors liv, kan man liksom konceptet. Korta monologer med personer som kände superstjärnan (d.v.s spelat gitarr med, dejtat, varit gift med eller varit manager åt denne) varvat med bildspel på superstjärnan när denne sjunger/spelar/tar emot priser/kramar barn/ är full på krogen. Musik gjord av superstjärnan spelas naturligtvis, glad musik i de glada delarna, deppig i de sorgliga. Personerna som kände superstjärnan ser ofta ut som gamla avdankade rockers med gula tänder, svart ögonsmink och spretigt gråsprängt hår som en gång varit en svallande rockman. De talar även svårtydbar dialekt på ruffig arbetarbrittiska eller släpig amerikanska.

Och jag är helt förlorad. Och jag tänker att det skulle vara trevligt om någon gjorde en sån film om mig när jag dött någon rockig olycksdöd och man tycker att minnet av mig borde hedras. Den skulle börja med att mamma satt ackompanjerad av nån skojig proggdänga och fnissande berättade historien om hur jag lärde mig sitta på pottan: Första dagen var hon skitlessen å bara grät, andra dan satt hon där å skratta som aldrig förr! 

Sen blir det plötsligt nittital och nån klasskamrat jag aldrig pratade med och som fortfarande har pottfrisyr skrockar och minns: Jovars....hon skolkade jämt från gympan....och strök omkring i korridorerna å delade freestylelurar mä sin kompis...Udda typ...hähä. Lite Radiohead på det, typ "Creep".

 Sedan blir det snabba klipp, så snabba att man knappt ser att mitt hår byter färg sjutton gånger och så hamnar man i London där mamman i min Au-Pair-familj sitter i chanel-dräkt och domderar: Weeell...what I rememer the meuuuust iiisss, that they laaaaaughed every day at my husband´s wööööök since his shirts were seuuuu wrinkly! That girl could nooooot handle an iron!

Tillbaka till småstaden och intervju med gamla killkompisen från kollektivet: Asså våra efterfester var tamejfan legendariska! Plötsligt satt man där och sjöng kumbaya med stans raggare, nån bonne från grannbyn och trubaduren från grannfesten. Och Linus, hon satt alltid uppe till sist!

Senare uttalar sig pluggkompisen från lärarhögskolan (Hon drack kaffe som jag dricker saft!) tätt följd av den långe mannen (Hur jag upptäckte henne? Det var inte så svårt, hon dansade alltid på borden!) för att senare glida över till dimmiga bilder av mig och min lille son skrattandes tillsammans på någon gräsmatta till tonerna av Leonard Cohen.

Eller....näe. Så himla spännande blir nog inte den där dokumentären. Och det räcker nog inte för att den ska produceras på dvd-skivor och säljas på Åhléns reahylla.

Men man kan väl få fantisera.