En fin och bra barnbok

Ni som känner mig vet säkert att jag är kulturintresserad. Vi snackar inte finkultur här - det har jag inte tid med -  populärkultur med hjärta och hjärna är vad jag konsumerar mest. Och ni som känner mig vet också att jag har mycket att göra med barn och tycker dom är en väldigt intressant sorts människor, kloka, naiva, ofärdiga och väldigt öppna för nya intryck. Jag älskar att öppna kulturens dörrar för dem, se dem förundras, lära och inspireras. I år är barnkulturens år i Göteborg, och med det hoppas jag på många roliga upplevelser!

I morse blev jag påmind om en av de i mitt tycke bästa moderna barnböckerna som finns. Min ständigt babblande son tystnade och började småskrocka och fnissa i vardagsrummet, och i bakgrunden hörde jag bekanta röster och behagligt musikplink. Och mycket riktigt, det var kortfilmen Astons Stenar som visades. Lotta Geffenblad har skrivit boken och jag har i mitt arbete sett den på teater och lånat boken otaliga gånger. Min grupp med fem/sexåringar var helt uppslukade av den där boken. I en del exemplar medföljde en DVD med ovan nämnda kortfilm och den ville de se varje dag, helst flera gånger. Och det förvånade mig, för den är så långt ifrån snabba klipp och actionhjältar och Disneyprinsessor man kan komma.

Det värsta är att jag knappt kan läsa den och ännu mindre se filmen utan att fälla en tår. Den fångar det goda i barnen, i mänskligheten, trots att det är en så simpel story om en liten pojkhund som är besatt av att samla stenar. Han tar hand om de stackar hemlösa stenarna, stoppar om dem i små sängar och ger dem personlighet. Den mest hjärtesnörpande scenen är i slutet (ja, nu berättar jag slutet eftersom det främst är era barn som ska uppleva spänningen) då Aston tvingas ta farväl av sina älsklingar. Det bör tilläggas att alltihop är ackompanjerat av fantastiska illustrationer som med färger och ansiktsuttryck förstärker känslor som vemod, glädje och kärlek.

Med en del poäng barnlitteratur i bagaget kan jag ju inte låta bli att analysera lite extra, och jag tycker det är fint att huvudpersonen, som är en pojke, har förärats sådana omhändertagande egenskaper. Föräldrarna är även de långt ifrån stereotypa. De skildrar föräldraskapet på ett så fint sätt, vill uppmuntra sin pojke i hans intresse men sätter slutligen välbehövliga gränser. Är ofta upptagna av vuxna viktigheter men ändå kärleksfulla. Mamman är stark och fixig, (heja!) pappan en flummig celloplinkare men ändå ständigt närvarande.

Det var det, hoppas någon tar vara på mitt tips och kanske kommer med sitt omdöme!

Såhär ser den ut!

Bitterlistan

Att vara bitter är sååå inte 2012. Bitter är fulare än den fulaste nattsvarta känsla som kan tänkas härbärgera en människas inre väsen och bör icke befattas med. Är du en Bitter människa kan du lika gärna stänga in dig i bitterbubblan och stanna där eftersom du är en ondskefull energitjuv som förpestar livet för alla andra och aldrig någonsin kommer att utvecklas eller lära dig nya saker.

Men jag ska tala om för dig, kära läsare, att hur många personlig-utveckling-sudda bort din sura min-böcker jag än plöjer igenom så finns den där, den lilla osmakliga bitterheten. Kommer och gnager lite fult då och då för att sedan falla bort i glömska för ett tag, och det taget skuttar jag runt i nån slags villfarelse av att vara i ett helt bekymmersfritt liv.

Den ändrar skepnad beroende på livssituation och vill till exempel gärna påpeka det jag för tillfället inte har men förmodas vilja ha, vad jag inte gjorde men borde gjort eller bara lite retsamt påminna om de där tusenkronorsskorna som aldrig blev använda. För att exemplifiera B-ordet ytterligare har jag gjort en liten lista på de saker som jag är bitter över just nu:

Tiden som försvann. Jag är helt sjukt sur över att jag under alla mina år som barnlös singel, svävandes runt i oceaner av underbar, smaskig, välgörande oändlig tiiiiid, ägnade mig åt följande aktiviteter:
  A - Deppa över någon omogen karl som inte ville ha mej
  B - Ligga apatisk på soffan i svår ångest
  C - Bli full på krogen
   Istället för dessa sundare alternativ som jag naturligtvis skulle välja idag:
  A - Resa jorden runt
  B - Träna fem gånger i veckan
  C - Plugga kvällskurser
  D - Sätta in alla de senaste femton årens foton i fina små album
  E - Baka surdegsbröd, koka storkok, måla väggar, sticka vantar, lära mig spela gitarr, utveckla mina sociala relationer, sortera min musik i prydliga filer, skriva noveller, måla naglarna, lägga ansiktsmasker, läsa böcker, se intressanta filmer......ja, ni fattar.

Den uteblivna bostadskarriären. Jag grämer mej som tusan över att jag inte, då jag flyttade till Göteborg för tio år sedan, såg till att ta ett lån för att köpa en liten knarrig etta i Majorna istället för att ranta runt som andrahandsboende. Om jag hade gjort så, hade idag kunnat sälja den abnormt dyrt, gått med vinst, surfat in på hemnet och tjackat radhus vid havet. När bitterheten vill spä på ytterligare förtydligar den dessutom att om den långe mannen gjort samma sak hade vi säkert kunnat slå ihop våra stinna peningpåsar och blivit husägare i stort sett var vi ville, ja, kanske hade vi till och med kunnat köpa två bilar, privat strand och städerska från Polen?

Utbildningen som hånades av såväl hippa mediemänniskor som av politiker och lönesättare. Riktigt förbannad blir jag när jag tänker på hur mycket skit förskollärare och lärare för yngre åldrar får stå ut med. Deras psykiska arbetsbelastning är skyhög och de får harva sig fram på pinsamt låga löner och skäll från föräldrar och media. Varför ignorerade jag inte mitt hjärtas röst och valde börsmäklare, VD eller byggnadsingenjör när jag stod där och velade med kurskatalogen? Det hade ju passat mig som handen i handsken! Hade jag dessutom engagerat mig i gymnasiet och börjat studera vid nitton års ålder hade jag haft superlång tid på mig att klättra på karriärsstegen och förhandlat löner vid tjugotvå och varit svinrik nu. Ja, jag hade rentav kunnat säga upp mig vid fyrtio, ägna mig åt skapande och låta polskan sköta resten.

Skit också.

Linus - The True Story

Jag bara älskar musikdokumentärer. I somras satt jag fastnaglad framför den sanna historien om Queen och grät såklart när Freddie dog. Han låg utmärglad på sitt rum i sitt extrembevakade jättehus och sjöng och skrev låtar in i det sista och Brian May hann inte dit i tid för att säga farväl. Jag tänkte på den där filmen i flera dagar och spelade Queens låtar och tänkte på de små historierna om hur de uppkommit, om bråken i bandet när de var oense om vem som kommit på första riffet till den där jättehiten, om de fattiga åren i början på sjuttitalet, om Freddies dekadens i deppiga Berlin.

Efter att ha sett och förundrats över de filmade berättelserna om åtskilliga superstjärnors liv, kan man liksom konceptet. Korta monologer med personer som kände superstjärnan (d.v.s spelat gitarr med, dejtat, varit gift med eller varit manager åt denne) varvat med bildspel på superstjärnan när denne sjunger/spelar/tar emot priser/kramar barn/ är full på krogen. Musik gjord av superstjärnan spelas naturligtvis, glad musik i de glada delarna, deppig i de sorgliga. Personerna som kände superstjärnan ser ofta ut som gamla avdankade rockers med gula tänder, svart ögonsmink och spretigt gråsprängt hår som en gång varit en svallande rockman. De talar även svårtydbar dialekt på ruffig arbetarbrittiska eller släpig amerikanska.

Och jag är helt förlorad. Och jag tänker att det skulle vara trevligt om någon gjorde en sån film om mig när jag dött någon rockig olycksdöd och man tycker att minnet av mig borde hedras. Den skulle börja med att mamma satt ackompanjerad av nån skojig proggdänga och fnissande berättade historien om hur jag lärde mig sitta på pottan: Första dagen var hon skitlessen å bara grät, andra dan satt hon där å skratta som aldrig förr! 

Sen blir det plötsligt nittital och nån klasskamrat jag aldrig pratade med och som fortfarande har pottfrisyr skrockar och minns: Jovars....hon skolkade jämt från gympan....och strök omkring i korridorerna å delade freestylelurar mä sin kompis...Udda typ...hähä. Lite Radiohead på det, typ "Creep".

 Sedan blir det snabba klipp, så snabba att man knappt ser att mitt hår byter färg sjutton gånger och så hamnar man i London där mamman i min Au-Pair-familj sitter i chanel-dräkt och domderar: Weeell...what I rememer the meuuuust iiisss, that they laaaaaughed every day at my husband´s wööööök since his shirts were seuuuu wrinkly! That girl could nooooot handle an iron!

Tillbaka till småstaden och intervju med gamla killkompisen från kollektivet: Asså våra efterfester var tamejfan legendariska! Plötsligt satt man där och sjöng kumbaya med stans raggare, nån bonne från grannbyn och trubaduren från grannfesten. Och Linus, hon satt alltid uppe till sist!

Senare uttalar sig pluggkompisen från lärarhögskolan (Hon drack kaffe som jag dricker saft!) tätt följd av den långe mannen (Hur jag upptäckte henne? Det var inte så svårt, hon dansade alltid på borden!) för att senare glida över till dimmiga bilder av mig och min lille son skrattandes tillsammans på någon gräsmatta till tonerna av Leonard Cohen.

Eller....näe. Så himla spännande blir nog inte den där dokumentären. Och det räcker nog inte för att den ska produceras på dvd-skivor och säljas på Åhléns reahylla.

Men man kan väl få fantisera.

En sån här kväll saknar jag er

Här sitter jag i sommarnatten och känner mig ensam. Huset är tyst, på altanbordet ett halvt urdrucket glas vitt.

Här sitter jag i sommarnatten och vill prata, sådär som man gjorde förr. Oavbrutet, om allt och inget, fnissande, tramsande, småretandes, för att sedan omärkligt glida in på sådant som verkligen betydde något.

 Här sitter jag i sommarnatten och minns andra sommarnätter, nätter som blev dag under tiden man stärkte vänskapsband, lärde sig något något nytt om sig själv, skrattade så tårarna rann.

Här sitter jag i sommarnatten och minns känslan av den underliga magi, känslan av övernaturlighet, som uppstod då man pratat i timtal och den stora tröttheten kom smygande. Omslutna av naturens tystnad och den varma av känslan av att vara förstådd och uppskattad, inkluderad i en enorm gemenskap med vännerna och med världsalltet.

Jag saknar den där tiden. Jag saknar mina vänner. Jag är trött som fan.

Hoppas änglar finns

Såhär när högsommaren står i full blom, när folk är semesterrusiga och festar, badar och reser, vill man egentligen inte skriva om något tungt och sorgset. Men jag måste skriva om det här för annars kan jag aldrig skriva om nåt annat. För så är det med mej, att jag får en idé, en första mening eller kanske en sista. Sedan måste den skrivas ner innan nya idéer kan födas. Så fuck juli, det här måste komma ut.

Jag satte morgonkaffet i halsen den där morgonen i andrahandsettan då jag och min GP skulle ha en fin stund tillsammans. Den helgpimpade frukosten förlorade sin åtråvärdhet, förväntan inför den lediga dagen försvann. Jag överrumplades av en enorm känsla av empatiblandad sorg, men framför allt av en stor ilska. Hur kunde dom på tidningen bara slänga upp något sådant här i ansiktet på en när man knappt har vaknat?

Det handlade om Sebbe, tolv år, drabbad av leukemi. Bildreportaget lämnade inget åt fantasin, allt det äckliga, grymma, fruktansvärda blottades och fick senare pris för sin uppriktighet. Ingen annan artikel hade någonsin fått så mycket läsarrespons som den om Sebastian. Och jag satt där och grät och var arg, såg på bilderna på pojken och hans anhöriga och minns att jag tänkte: Finns det verkligen sådana här familjer ibland oss? Som står i kön på ICA, kör förbi oss på väg hem från jobbet, som sitter bredvid oss på fiket? Familjer som måste återgå till en vardag för att göra det outhärdliga uthärdligt.

Jag minns även att jag blev så förvånad över att jag reagerade så starkt. Världens elände exponeras ju för oss varje dag, hur ska man kunna beröras och reflektera över allt? Dessutom har jag alltid haft en ganska stark och tuff yta, svår att komma igenom.

Iallafall. Under de senaste två åren har två personer i min bekantskapskrets drabbats av leukemi och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag känner för dem. Inte minst sedan jag själv fått barn och vet att jag får lite svårt att andas så fort jag tänker på hur det skulle vara om något skulle hända honom. Jag vill hjälpa! Jag vill ta bort det onda! Jag vill göra något! Vad som helst som får dem att må bättre! Men jag är maktlös. Hoppas att min något sånär andliga tro kan hjälpa när jag skickar stilla böner ut i universum.

Det faktum att ett barn blir svårt sjukt är så oerhört svårt att ta till sig, så vansinnigt sorgligt. Orättvisan i sin högsta, grymmaste form. Och ni drabbade, jag tänker på er, hoppas och vet att ni har många runt er som ger styrka att orka.

Och jo, det finns två ynka saker jag kan göra. Den ena är att ge blod.
www.geblod.nu
Den andra är att skänka pengar hit:
www.barncancerfonden.se

Då och nu.

Jag brukade sträckläsa en pocket en regnig helg. Jag brukade äta frukost tillsammans med Göteborgs Posten och Nyhetsmorgon i två timmar. Jag brukade ta spontana afterworks med oväntade människor och alldeles för mycket öl om fredagarna, laga stora middagar på lördagkvällarna, som intogs tillsammans med noggrant utvalt rödvin och omsorgsfullt piffade efterrätter. Söndagsförmiddagar kunde tillbringas i en biosalong eller på Friskis i Majorna eller i soffan framför veckans Mia och Klara-repris. Under veckorna brukade jag ibland baka tre sorters bröd, shoppa snygga jeans som satt bra eller bara gå och fingra lite förstrött  på alla roliga saker på Designtorget. En gång bokade jag en reda till Sydney bara sådär, och Eskilstuna, varför skulle inte den staden utforskas tillsammans med goda vänner? Jag brukade aldrig äta halvfabrikat, drack massvis med vatten, åt choklad en dag i veckan och massor med frukt och grönsaker. Lagade maten från grunden och kunde städa mitt hem långsamt och grundligt.

Jag brukade längta efter något diffust, brukade ofta undra vad som var meningen med allt, känna press att prestera, vara omtyckt, lyckad. Jag kämpade mot trycket mot bröstet som ibland var tungt men oftast uthärdligt.

Jag brukar inte längre göra dom där sakerna. Jag brukar ibland äta chicken nuggets som varit frysta, jag spenderar timtal i veckan i sandlådor och i rutchkanor, jag rafsar åt mig billiga toppar i tvåpack samtidigt som jag handlar bodys i storlek åttisex. Jag planerar mina eventuella biobesök två veckor i förväg och mina under året lätträknade utekvällar två månader i förväg. Jag har inte längre så förbannat mycket tid att känna efter hur jag känner.

Jag känner glädje någon gång varje dag. Jag känner kärlek varje dag. Ja, det har gått så långt att ingen dag någonsin känns helt meningslös. Jag gråter lättare, jag väger mera, jag sover mindre, min mage är större och mina bröst mindre men det var det banne mej värt.

Livet förändras. Vi förändras. Saker händer. Och ja, jag är oändligt tacksam.

Ibland kan man gråta på ett tåg

Man kan börja gråta lite försiktigt, en söt liten tår som stillsamt rullar nerför ens kind. Man ser nog lite drömsk ut då, om man samtidigt sitter och ser ut över ett böljande vackert landskap. Sedan kan gråten börja börja förändras, bli lite mer obekväm och påtaglig. Man börjar se mindre drömsk och mera desperat ut, när den allt livligare tårströmmen börjar dra med sig klumpar av mascara och brun kajal på väg ner mot den rödflammiga halsen, ackompanjerad av en rodnande, alltmer rinnande näsa. Plötsligt kan man förvåna sig själv med att hulka till lite försiktigt, ett snabbt smärtsamt gny som liksom bekräftar gråten, befäster den. Nu finns det ingen återvändo, det är lika bra att köra på. En och annan medpassagerare har redan noterat ens förehavanden, sitter säkert och undrar. Och man behöver inte bry sig för man kommer förmodligen aldrig att se de människorna igen nånsin, så varför inte bjuda på en stunds underhållning, en real-life-blottning utan filmkameror, lite äkta feelings liksom.

Man kan gråta av många anledningar. Man kanske saknar någon man älskar, man kanske ångrar att man inte köpte de där coola skorna, man kanske har ont i magen eller ångrar något dumt man sagt. Man kanske tänker på barndomsminnen eller gjort slut på lönen för tidigt eller blivit förolämpad av en främling på stan.

Eller så håller man på och läser Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Man förundras av hans målande språk, man förälskar sig i karaktärerna, man känner doften av vägdamm i ena stunden och av sovande barn i den nästa. Man känner känslor av hat inför onda män i turban, en oändlig sorg över världens grymhet och man känner beskyddarinstinkt inför missgynnade pojksoldater, inför värnlösa kvinnor och barn. Man vill göra något viktigt istället för att gräma sig över att sovrumsbyrån känns fel och behöver bytas ut, och man vill veta mera om vad som egentligen försiggår i världen, just nu, på tvåtusentalet.

Man kan slå ihop boken för att man inte orkar läsa färdigt just nu för snart är man hemma i sin trygga stad som det är fred och mest snälla människor i, och så kan man åka hem och krypa ner i sin mjuka säng och sova gott. Det kan man göra.

Och så kan man rekommendera boken till alla man känner och sedan fundera lite på hur man kan jobba mera på solidariteten i sig.