Bitterlistan

Att vara bitter är sååå inte 2012. Bitter är fulare än den fulaste nattsvarta känsla som kan tänkas härbärgera en människas inre väsen och bör icke befattas med. Är du en Bitter människa kan du lika gärna stänga in dig i bitterbubblan och stanna där eftersom du är en ondskefull energitjuv som förpestar livet för alla andra och aldrig någonsin kommer att utvecklas eller lära dig nya saker.

Men jag ska tala om för dig, kära läsare, att hur många personlig-utveckling-sudda bort din sura min-böcker jag än plöjer igenom så finns den där, den lilla osmakliga bitterheten. Kommer och gnager lite fult då och då för att sedan falla bort i glömska för ett tag, och det taget skuttar jag runt i nån slags villfarelse av att vara i ett helt bekymmersfritt liv.

Den ändrar skepnad beroende på livssituation och vill till exempel gärna påpeka det jag för tillfället inte har men förmodas vilja ha, vad jag inte gjorde men borde gjort eller bara lite retsamt påminna om de där tusenkronorsskorna som aldrig blev använda. För att exemplifiera B-ordet ytterligare har jag gjort en liten lista på de saker som jag är bitter över just nu:

Tiden som försvann. Jag är helt sjukt sur över att jag under alla mina år som barnlös singel, svävandes runt i oceaner av underbar, smaskig, välgörande oändlig tiiiiid, ägnade mig åt följande aktiviteter:
  A - Deppa över någon omogen karl som inte ville ha mej
  B - Ligga apatisk på soffan i svår ångest
  C - Bli full på krogen
   Istället för dessa sundare alternativ som jag naturligtvis skulle välja idag:
  A - Resa jorden runt
  B - Träna fem gånger i veckan
  C - Plugga kvällskurser
  D - Sätta in alla de senaste femton årens foton i fina små album
  E - Baka surdegsbröd, koka storkok, måla väggar, sticka vantar, lära mig spela gitarr, utveckla mina sociala relationer, sortera min musik i prydliga filer, skriva noveller, måla naglarna, lägga ansiktsmasker, läsa böcker, se intressanta filmer......ja, ni fattar.

Den uteblivna bostadskarriären. Jag grämer mej som tusan över att jag inte, då jag flyttade till Göteborg för tio år sedan, såg till att ta ett lån för att köpa en liten knarrig etta i Majorna istället för att ranta runt som andrahandsboende. Om jag hade gjort så, hade idag kunnat sälja den abnormt dyrt, gått med vinst, surfat in på hemnet och tjackat radhus vid havet. När bitterheten vill spä på ytterligare förtydligar den dessutom att om den långe mannen gjort samma sak hade vi säkert kunnat slå ihop våra stinna peningpåsar och blivit husägare i stort sett var vi ville, ja, kanske hade vi till och med kunnat köpa två bilar, privat strand och städerska från Polen?

Utbildningen som hånades av såväl hippa mediemänniskor som av politiker och lönesättare. Riktigt förbannad blir jag när jag tänker på hur mycket skit förskollärare och lärare för yngre åldrar får stå ut med. Deras psykiska arbetsbelastning är skyhög och de får harva sig fram på pinsamt låga löner och skäll från föräldrar och media. Varför ignorerade jag inte mitt hjärtas röst och valde börsmäklare, VD eller byggnadsingenjör när jag stod där och velade med kurskatalogen? Det hade ju passat mig som handen i handsken! Hade jag dessutom engagerat mig i gymnasiet och börjat studera vid nitton års ålder hade jag haft superlång tid på mig att klättra på karriärsstegen och förhandlat löner vid tjugotvå och varit svinrik nu. Ja, jag hade rentav kunnat säga upp mig vid fyrtio, ägna mig åt skapande och låta polskan sköta resten.

Skit också.