Sorgliga mänsklighet.

Jag kan inte sluta tänka på det. Bara måste få det ur mig. Var med goda vännen på Mia Skäringers show häromsistens. Har sagt det förut, jag vet, men blev omskakad, överrumplad. Och en sekvens bet sig fast ordentligt. Mia raljerar på om sina tonårsdar med fylla och bekräftelsebehov. Hon är på fest, och är riktigt full den här gången. Så full så hon måste gå in och eh...ja..."kasta upp"? Och eftersom hon i sitt tillstånd inte kan tänka klart så väljer hon att göra detta i badkaret. Hon blir kvar där, halvhängande över badkarskanten, omtöcknad och lagom fräsch. Full kille kommer in, tycker visst Mia ser riktigt mysig ut så han börjar eh....ja..."penetrera"?

Majoriteten av publiken i salongen skrattar hysteriskt när Mia härmar hans och sina fumliga rörelser i det där skitiga badrummet. Det gör inte jag. Jag kokar inombords. Känner mig äcklad, förbannad. Jävligt in i helvetes förbannad. Förbannad på äckliga fulla killar som snor åt sig konstiga tillfällen för egna behov. Känner mig ledsen, ledsen för Mias och alla andra fulla tonårstjejers skull. Gråten sitter i halsen, den välbekanta klumpen, ni vet.

I pausen fräser jag ut min ilska över goda vännen. "Asså huuuur tänker dom?? Jaa, jag undrar hur dom tänker. VILL dom verkligen ligga med packade tjejer som är halvt omedvetna om vad som händer?"

Och vännen säger något mycket klokt: "Dom söker väl också bekräftelse."

Luften går ur mig. Jag vill ju vara arg! Jag vill ha en syndabock, svart på vitt, bli militant feminist, förklaringen till ondskan! Så blir det bara liksom....pfffft. Människan är bra jävla sorglig.