Oroliga mamman

Jag får faktiskt ont i magen av att tänka på att mina små bäbisar ska börja förskolan. (Ja, i januari, men ändå) Så kände jag inte alls när Jack började för tre år sen. Men de senaste åren har ju rena rama skräckbilden målats upp om hur det är där. Hur barnen har låååånga "arbetsdagar" där de sliter med att bli sedda, går med ångest och saknar pappa, knappt hinner bytas på och inte hinner få någon vettig stimulans.

Är det verkligen så?

Alltså, jag är ju själv pedagog och är verkligen på den hårt ansatta personalens sida, och jag tycker det är GRYMT bra att problemen med för stora barngrupper har kommit upp till ytan. Men jag har ju också själv arbetat på förskola, i perioder även med små barn, och visst, det var oerhört intensivt. Dock kan jag inte minnas några småttingar med trasiga känsloliv. Minns att alla (både barn och personal) tog väldigt väl hand om de där små. Ständig koll - åt de, var de ledsna, behövde de en kram eller sitt gosedjur?

Är det en annan arbetssituation i småbarnsgrupp, eller har kvalitén försämrats drastiskt på bara några år? Kommer jag skicka mina ungar in i misär och traumatisera dem för resten av livet?

Eller är det månne så, att förskolepersonal likt barnmorskor sliter så hårt att ingen far illa utom de själva?

Vad tror ni?

Om en ängel

"Jag skulle vilja berätta historien om Markus. Historien som för alltid kommer att följa oss, mig och min familj och alla de som älskade honom. Och vi var många.

Han föddes en vårdag 1994 in i vår stora familj och fick leva i sjutton år med oss på jorden. Jag var storasyster och minns ännu starkt den enorma glädjen att få hålla ännu en gosig bebisbrorsa i min famn.
Tänk att sjutton år kan vara så långa, men ändå så korta. 
Så mycket glädje, så många minnen, så mycket kärlek som vi fick uppleva tillsammans under denna tid.

För han var speciell Markus, det var han. Även de som inte kände honom så väl brukar tala om hans speciella, fina utstrålning, och vi som var nära visste att han var en otroligt go´och omtänksam kille som ville att vi skulle vara tillsammans så mycket som möjligt. Att vi skulle må bra, att vi skulle få ut det bästa av livet.

Så rasade då vår värld samman den där hemska hösten 2008. Vi fick veta att Markus drabbats av leukemi. En sjukdom vi då inte visste så mycket om, men som vi under åren kom att bli experter på.
Markus kämpade så tappert och ville helst inte visa oss hur dåligt han mådde. Han ville vara positiv för vår skull, hans omtänksamhet stod stolt och stark även under den svåraste sjukdom.

Ja, han kämpade så starkt att han vann över sjukdomen den första gången och fick leva ett vanligt, härligt tonårsliv i åtta månader.

Å, som vi hoppades då att allt skulle vara över, att ett vanligt liv skulle börja och att vi skulle få vara tillsammans alla dagar till tidens ände.

Men så kom återfallet.

En tid av sjukdom följde igen då Markus fick cellgifter i Göteborg eller var inlagd i Skövde då hans värden var dåliga. 

När vi skulle hälsa på honom fick vi absolut inte vara det minsta förkylda och vi spritades och slussades aktsamt in på hans rum. En vanlig förkylning kunde innebära livsfara för honom.
Och vi ville ju bara krama honom, hålla hans hand och pussa hans panna, men vi var rädda. Rädda att vi skulle bära på något virus.

De dagar han fick spendera hemma var de allra bästa. Vi alla kunde vara tillsammans. Markus fick vara med sin barndomsvän Elin, som fanns vid hans sida hela tiden. 
Även då han mådde fruktansvärt dåligt och och sov mycket så fanns hon där och satt kvar bredvid honom då han vaknade igen och orkade prata.

Min lillebrors sista dagar i livet är för evigt etsade i mitt minne. 

Hans kropp och hans immunförsvar hade blivit svaga efter den långa kampen mot cancern, som han faktiskt lyckades besegra en andra gång. 
Men den orkade inte kämpa emot de virus och infektioner som följde. 
Efter att ha kämpat med syrgas i fem dagar, något som är lika ansträngande för kroppen som att springa ett maraton flera gånger om,  kopplades han in i respirator.

Och vet ni vad han gjorde då, min fina, goa lillebror? Vet ni vad han gjorde, trots att han visste att han inte skulle vakna mer? Ja, han visste det, det var bara vi som älskade honom som inte ens ville tänka den tanken.

Jo, han gjorde tummen upp. Kämpen i honom svek aldrig, hans starka, positiva personlighet följde med honom ända dit. 

17 år gammal somnade han in och lämnade oss med en outsäglig smärta och sorg.

Några av hans sista ord var: "Är det nu jag ska dö? Hälsa alla att jag älskar dom, och glöm ingen".

Vår älskade bror, vår son, vår vän, vår kämpe, som hade så mycket att leva för.
Vi glömmer aldrig dig heller.
Och vi vet inte hur vi ska orka leva vidare utan dig.
Men vi vet att du ville rädda andra, så det här är för dig, Markus.

Vi ses igen, vår fina ängel!"

Pojken och dockorna

Jag minns Peter. Han brukade ringa på min dörr i röda hyreshuset i lilla samhället där jag bodde, nervöst kolla sig omkring så att ingen såg när han skyndade in. Det var väl sent 70-, eller möjligtvis tidigt 80-tal och i mitt rum fanns bland annat en låda med dockor, en dockvagn och ett leksakskök.

Jag var aldrig särskilt förtjust i dockor eller mamma-pappa-barnlekar som liten. Men det var Peter. Fast det fick ingen veta. Jag fick lova och svära att inte berätta för hans tuffa kompisar vad han och jag brukade ha för oss. De gånger Peter kom hem till mig lekte jag nämligen med de där dockorna. Jag vågade liksom inget annat. Jag tyckte nog i hemlighet att Peter var lite söt, han var ett par år äldre och också väldigt tuff. "Ta fram lådan", brukade han förväntansfullt och ivrigt befalla när han kom in på mitt rum. Det gjorde jag såklart, och sen toklektes det minsann. Hejsan hoppsan, vad de där dockorna fick byta kläder, matas, vaggas och sjungas innan Peter liksom kom på sig själv, drabbades av skuldmetveten panik och skyndade ut till tuffheten på betonggården igen. Lämnade mig där bland alla dockkläder och omkullvälta små pyttekaffekoppar.

Jag tänker på Peter ibland. Undrar vad han gör idag. Shit, han är ju över förti, är säkert jättemedelsvensson och har tonårsungar och spelar på tipsextra och meckar med bilar och kollar på sport.

Men tänk om Peter egentligen bara vill vara sig själv.

Tänk om han har fortsatt hela sitt liv med att bara drömma om att få göra saker eller kanske fortsatt att göra dem i smyg för att de inte ansetts ok av omgivningen? Bara för att han är en HAN?

Så tillbaka till nutid. På öppna förskolan med kidsen, som så många gånger förr. Treårskillen springer runt och är allmänt lycklig, leker, babblar och donar, som alltid. Hittar en fin tingeling-dräkt som han vill ha på sig till motorcykelhjälmen, och sen bär det av på plastmotorcykeln. Tingeling kan flyga, har ett magiskt spö, och i kombination med polisradio kan han komma huuur långt som helst!

En kort stund senare kommer han tillbaka till mig, vill ha hjälp att ta av tingelingdräkten illa kvickt. Verkar lite orolig och ledsen, och efter lite lirkande berättar han att en annan pojke skrattat och sagt att dräkten bara är för tjejer. I stunden finns inte utrymme för någon lång genusdiskussion, men å. Vad mitt mammahjärta grät. Så glad och obekymrad som han var, som fantasin sprudlade och banade väg för nya tankar och lärdomar. Så snabbt krossades hans fina värld där en tingelingdräkt liksom inte spelade nån roll.

Och det är ju DET allt handlar om. Att få vara sig själv. Och att få ha kul på vägen. Att inte behöva bli hånad eller fråntas möjligheter att välja bara för att man är kille eller tjej.

"Ge ditt barn hundra möjligheter istället för två" är titeln på en bok. Den titeln tål att tänkas på.

Och jag hoppas att Peter dansar runt nånstans i glittrig topp eller jobbar med små bäbisar eller bakar små söta kakor eller designar sina egna kläder. Tror han är grym på det.