Det där med arenaspelningar.....

 .....jag fixar inte dom.

I GP idag hyllas Gyllene tiders senaste. Bilder på rusig solbränd publik, på Gesssle som vant hanterar sina strängar.

Jag känner inte alls att jag missade festen. Jag känner mig snarare lättad att jag slapp stå där, än en gång besviken, än en gång berövad på den stora masseuforin.

2004 - Gyllene tider. Där står jag, i det lyckliga folkhavet en vacker sommarkväll. Alla sjunger med, jag känner mig som utbölingen som inte fattar internskämten. Kan inte alls alla texter som alla andra. Trodde det räckte med Sommartider liksom, och Flickan i en Cole Porter sång är ju bra. Men nej, jag känner klumpen i halsen växa, runt omkring mig idel kärlekspar som håller hand och gungar i takt med musiken. Själv har jag en sorglig sommar och känner mig bottenlöst ensam bland femtiofemtusen.

2006 - Robbie. Han är STOR den här sommaren, det kan bara inte gå fel, att se Robbie måste vara det ultimata lyckopillret. Men nej. Sittplats den här gången, Robbie som en liten prick långt därnere på en enorm scen. Hans vackra röst och enorma hitkavallkad berör inte ett skvatt. Jag vill bara dricka en massa öl och bli lite full och sitta och tjöta men det är två mil till mellanölsförsäljningen och ytterligare två mil till toaletterna.

2009 - AC/DC. Lite bättre förutsättningar. Lång man vid min sida som jag känner mig kär i, och han räddar mig, som är blott tre äpplen hög, ibland från det hopplösa svettiga-rygg-träsket och låter mig sitta på hans axlar, sådär som bara flickvänner och barn får göra. Det hjälper inte. När min bästa, Thunderstruck, tar ton, är jag därnere bland ryggarna igen, hoppar lite förstrött för att åtminstone få en glimt av lille kepsprydde Mr Johnsson på storbildsskämarna. Det går sådär. När sedan den ännu mindre Angus Young kompenserar sin ringa längd på ett högt podie mitt i publiken med ett lååångt solo, sköljer tristessen över mig. Dessutom har jag lite ont i fötter och rygg, och ååå, måste den där svettige, vinglige blöjrockaren framför mig vråla falskt så saliven sprutar och gällivarehänget kasar ner till knävecken?

2012 - Bruce. Numera småbarnsförälder och barnfri. Återigen vacker sommarkväll, Bruce som är boss och gammal idol som jag verkligen avnjuter titt som tätt, som följt mig genom livet och som allt som oftast berört mig på alla möjliga sätt. Det här måste bli spelningen som höjer min tilltro till de stora bombastiska, som visar att de även kan beröra mig och att även jag kan sjunga med och känna mig okomplicerat lycklig och som ett med publikhavet, sommarhimlen och världsalltet. Men icke. Antiklimax sänker sig som en punkterad kalasballong över min förväntansfulla kropp som fortfarande är för kort för att se något annat än kluvna hårtoppar och nitbälten strax ovanför den anlagda plastmattan i det enorma folkhavet. Och jag blir än en gång smärtsamt påmind om att jag inte heller denna gång tillhör skaran av totalt hängivna fans som har hundra tummade vinylskivor hemma och kan alla B-sidor på de gamla singlarna och vilka år de släpptes. Och nej, jag kan FORTFARANDE inte sjunga med i varenda himla låt. Försöker lite halvhjärtat till Dancing in the dark, men längtar efter Brilliant Disguise som aldrig kommer och även nu börjar svanken att värka igen och den långe mannen är inte heller särskilt impad och då är det liksom kört, när ingen peppar och hejar fram allsångshumöret.

Så därför, gott folk, tror jag att förra sommaren var sista gången ni hade möjlighet att se min kortbenta uppenbarelse på ett Ullevievent. Och lika väl är nog det. Vem vill se en besviken, likgiltig uppsyn mitt i all er gemensamma, hängivna musikdyrkan?

Dock är många mindre, naggande goda, hjärtslitande, euforiska konsertupplevelser för evigt fastetsade i mitt sinne. Jag tror jag håller mig till dem.

Sinnesro och sån skit

Den där sinnesrobönen alltså. Jag har varit skittrött på den. Rätt så trött över huvud taget på alla dessa "fånga dagen"-citat vi bombarderas med i sociala medier. Ja, så trött var jag, att jag tänkte gå in och radera en sån där hurtig "personlig-tränar-typ" som jag trots allt följer på FB, (ja, för nånstans är jag faktiskt intresserad av kost och hälsa) men hejdade mig i sista stund. Hon hade nämligen fortsatt på sin lilla käcka statusrad, och faktiskt skrivit ut hela texten. Och den träffade mig. 

Jaja, lätt sagt, hade jag tidigare tänkt, rabbla upp klyschor om mod och förstånd och sen tack å hej. Säkert att jag tar till mej det budskapet.

Men fortsättningen, hörni! "Låt aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel och orätt"!! Yes! Så ska det låta.

Fortsätt att uppröras till tårar, reagera, tro på annat än vad som anses vara normalt! Det behövs så innerligt väl i dessa oroliga tider då vi vandrar omkring i näthat, osolidaritet, förtryck och orättvisor.

Hälsogurun fick vara kvar. Och jag kommer att fortsätta uppröras. Kanske för att jag vet vad det innebär att vara utsatt, i flera bemärkelser.

Och här är den där bönen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Vinterless

Det var jeansjackan som startade det. Där hängde den på H&M häromdagen, prydd med matchande scarf och den frigjorde en uppdämd flod av längtan inom mig. Jag började visualisera, fantisera, galen av åtrå:

Jag springer med lätta ballerinaklädda steg den sista biten till spårvagnen, hinner på precis i tid, dunsar ner på ett säte, leende, förväntansfull. Någon har öppnat ett fönster och in sveper vårfuktig kvällsluft och den blandas med blommiga parfymer och förfestarfolksdoft och någonstans därute väntar man på mig. Sittande på uteservering, i glasen rose´och kall öl. Jeansjackan är på, med matchande färgglad scarf förstås, vårnatten är ung och fri.

Verkligheten lappar till med ett hårt slag när dagdrömmardimman skingras och jag får syn på mig själv i lysrörsupplyst shoppingcenterspegel. Gråblek, trötta ringar under ögonen, mössan nertryckt långt över pannan. Frusen. Så oändligt frusen. Så frusen att skållande entimmesduschar om kvällarna inte ens tinar upp och en dag utan tjocka bylsiga noppkoftan inte känns uthärdlig.
Trött. Så trött att en middagsdisk känns som Mount Everest att bestiga, så trött att en sväng till ICA ter sig som ett maratonlopp och ett telefonsamtal som ett föredrag för full föreläsningssal.

Längtar. Ja, längtar så obeskrivligt efter något annat än januari och februari. Ser ner på vägsaltsfläckiga fotriktiga kängor fyllda med kalla tår och raggsockar, runt om dem har snön smält och bildat smutsiga pölar och jag vill hem till soffa och filt. Att ta sig någon annanstans är en prövning och jag hoppas jag har några vänner kvar när april anländer och jag kan börja leva igen. Med jeansjackan på. Ett par fina ballerinor, och så scarfen förstås.