En grej som inte blev som jag hade tänkt mig

När min son började på förskolan tänkte jag att jag skulle bli en sån där mönsterförälder som gjorde allting rätt.

Jag skulle med ett rofyllt leende på läpparna långsamt strosa gatan fram på morgonen innan lämning, gärna med min lille telning i handen, och tillsammans skulle vi kommentera fåglarna som kvittrade morgonsånger, ta en liten sväng i gungan och kanske undersöka nån snigel på vägen.

När vi myst färdigt och kommit fram, i myyycket god tid innan grötfrukosten, skulle jag i lugn och ro pedagogiskt vägleda  min lille pojke i sko-avtagning och jack-upphängning. Kanske skulle han till och med få vika ihop sin lilla tröja och sina små extrabyxor och lägga på sin lilla blå hylla med den lilla älg-bilden på.

Sedan, efter ett innerligt avsked med kramar och pussar skulle jag utbyta några käcka ord med personalen, lämna in några viktiga ifyllda lappar som jag hade fått dagen innan och kanske till och med flika in några pedagogiska tips i den förtroliga konversationen.

Innan jag så, varm i hjärtat, gav mig av till mitt arbete, (där jag skulle vara i god tid för att hinna ta en kopp kaffe innan allting började) skulle jag naturligtvis stanna framför informationstavlan en stund för att ta fram min oerhört strukturerade kalender, och där i fylla i ALLA viktiga datum och klockslag som jag noga studerat och memorerat. Men jag skulle skriva upp dem ändå, ut ifall att.

Det blev inte riktigt så.

Paniken brukar komma krypande när jag osminkad i nattlinne försöker få lille J att slita sig från bollibompa och inser att jag måste vara på jobbet och alert om fyrtio minuter. Sedan följer ett rejs utan dess like medan jag tillkämpat försöker att INTE visa min son hur stressad jag egentligen är, för då blir han ju förstörd för livet, eller får åtminstone magont och kanske börjar tappa håret.

När jag äntligen letat rätt på nycklarna, fått barnet och mig själv och alla packade väskor och kassar utanför dörren kommer vi på samtidigt att jag bara MÅSTE springa in och kolla att kaffebryggaren är avstängd. (Ja, han har lärt sig det nu och springer alltid med in för att titta på kaffebryggaren som ALLTID är avstängd.)

Strosande och fågelkvitter blir det inte mycket med, istället försöker jag desperat hitta de allra genaste vägarna till förskolan, vilket oftast resulterar i att J trampar i hundbajs eller snubblar på nån rot vi inte upptäckt förut. När jag med blodsmak i munnen och vild blick slutligen anländer till vårt mål, har alla redan satt sig vid borden och jag inser att jag glömt de viktiga lapparna hemma tillsammans med extrakäderna, och irriterat undrar jag varför fröknarna inte upplyst tidigare om att det är studiedag om två veckor, och får så klart till svar att en lapp suttit uppe sedan höstterminen startade.

Och så där håller det på. Blöjor, lappar och friskamnälningar glöms och jag börjar inse att jag är en vanlig dödlig.

Men jag ska aldrig, aldrig, ge upp min dröm. En dag står jag där, i tamburen, med nytvättat hår och tio minuter över.

Tack!

Jag har inte varit på så många bröllop i mitt liv. I ärlighetens namn har jag rentav varit rätt ointresserad av denna urgamla tradition. Vet inte varför jag blivit sådan, men gamla traditionella ritualer är liksom bara inte min grej. Om det är en tillställning man blir bjuden på och kanske får en kopp kaffe och till och med ett glas vin om man har tur, då går jag gladeligen dit och trivs. Men jag själv - förblir otraditionell.

Tills nu. Och nej, den långe mannen har inte friat och inte jag heller. Men det där med att gå på bröllop är banne mig ingen dum idé! Kanske beror min ändrade inställning på stigande ålder, mitt föräldraskap, mognad, att brudparet är mina nära vänner eller på den strålande solen som sken över liten söt röd kyrka och en sammetsmjuk Göta Kanal.

Och nu har jag också förstått att bröllop inte bara handlar om att säga ja i kyrkan - O nej, så mycket engagemang det kräver! Och vad som är så fint är att brudparets beslut påverkar så många människors liv under en så lång tid - både före och efter bröllopet. Som jag har längtat och klurat och letat kläder och formulerat ord och våndats och glatts och pratat om denna förestående händelse och tillhörande möhippa. Och det måste ju så många andra gäster också gjort!

För att inte tala om vad själva ceremonin och festen efteråt gör med människor. Livet passerar revy, man tänker på det förflutna, på nuet, framtiden, vad som egentligen är viktigt i livet, på kärleken och vänskapen och allt det där.

Och efter festen är det nog många med mig som gått runt med ett fånigt leende och en varm själ, betraktandes alla ögonblicksbilder som fastnat på näthinnan, minns skratt och roligt prat, funderar på något klokt någon sa eller livsödet någon berättade om....kanske har lite ont i vader och armar efter dansen, tränger undan huvudvärk och trötthet till förmån för glada tacksamma tankar.

Det här med att sammanföra släkt med gamla och nya vänner, skapa möten, är ju en så fin handling i sig. Ja, det handlar liksom inte bara om kärleken mellan paret, vill jag hävda. Tänk att de lyckliga tu skapar minnen för livet hos alla gäster.... Det måste nästan vara den finaste gåvan man kan ge?