Dagis

Asså jag förstår inte vad som provocerar så förskräckligt med det här att Dagis faktiskt heter Förskola. Jag menar - jag blir inte ett dugg irriterad när folk pratar om Dagis. Jag vet att det är vad det kallas i folkmun. Att det förmodligen kommer att kallas det i sådär tio-tjugo år till. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger "Vilket dagis går din pojk på? Eller jag menar - föööööörskola ska det ju heta nuförtiden" (Man himlar även med ögonen och pfffar lite med munnen för att understryka hur tokigt detta är).

Då är det trevligare med dem som i ärlighetens namn inte VET att Dagis numera heter Förskola. De som förvånat frågar hur tidigt man börjar i skolan nu egentligen, då de vet att min son bara är två och ett halvt.

Och de som säger att det är lättare för deras barn att säga Dagis tror jag inte ett skit på. Jag tycker rent ut sagt att de underskattar sina barns förmåga. Om de inte kan lära sig att säga förskola, kan de då inte heller lära sig att säga "Spaghetti och köttbullar"? Ska de säga att de fick "spiggis och köttis" till middag?

Ibland tänker jag att det är lite som när Televerket bytte namn till telia - ojojoj vad folk grämde sig och tyckte det var urbota fånigt. Lite så är det ju med förskolan också. Samma grundtanke men stora förändringar - ett namnbyte logiskt.

Dagis är en förkortning av daghem som det hette och verkade på sjuttitalet. Numera finnes läroplan och välutbildat folk på de ställen ni lämnar era barn på. Sedan kan kvalitén säkert skifta och politikerna är inte snälla mot denna fina och viktiga institution, men jag tycker att den är värd att få kallas sitt riktiga namn - som beskriver verksamheten på ett riktigt sätt.
Utan att någon fnyser åt det.

Om ni absolut måste ha ett smeknamn får ni väl kalla det nåt nytt! Föris?

To all the barnteckningar around the world.

Mamman stod framför målningen på väggen och log. Morgonstressad men också lite stolt, och anade man inte även ett uns förlägenhet i hennes blick? "Mamma, jag kan måla!" Det hade dottern uppsluppet berättat under gårdagen och här stod nu mamma och betraktade flickans verk. "Hon har ju aldrig varit mycket för att rita, men den här....den är ju verkligen fin!" 

Dagarna innan hade jag och kollegan haft ett av alla "Men Åh!!-moments" som vi blir lyckligt förärade med allt som oftast i vårt arbete. Den försynta, lite tysta och charmiga flickan hade tyst och koncentrerat  stått framför staffliet i ena hörnet av ateljén, doppat penseln i ömsom färg, ömsom vatten och gnuggat, svept, petat och pillat. Resultatet - ett rött hus omgivet av grönt gräs, stor sol, träd, blomma, moln.....ja, ni vet. Klara, starka färger, linjer så rena att ingen designer i världen skulle kunna återskapa dem. Och igenom det fuktiga, lite buckliga pappret väller barnets underbara naivitet fram, framkallar en känsla man bara vill omfamna och bli ett med. Man vill springa barfota i det där gräset, klättra i trädet, plocka blomman.

Förväntansfullt ser lilltjejen på mig. Och jag kan inte hejda mig och när jag visar kollegan kan inte hon det heller och vi får ideér tillsammans och snart hänger bilden i färgglad IKEA-ram på bästa platsen vid matbordet så alla kan beundra. Den blir veckans snackis och alla konstaterar, hon kan måla, hon! Och lilltjejen växer, det ser man, och hon som aldrig målat gör plötsligt inget annat.

Som de pedagogiska pedagoger vi är agerar vi mycket pedagogiskt och låter sedan kidsen briljera i IKEA-ramen en efter en, alla lika stolta.

Kollegan och jag tycker minsann att dom som trycker tyger, dom borde komma till oss och researcha för dom här bilderna, dom här mönstren, dom skulle vi absolut vilja ha på vårt påslakan eller vår kökshandduk.

Semestern rinner ur mina fingrar likt grummelgrön vattenfärgsblandning ner i avloppet och jag drabbas av nostalgi utan dess like, nu när allt det välkända inte längre finns kvar, nu när ny historia is about to skapas, nya moments about to be upplevda. Och just nu vet jag inte riktigt hur det känns, faktiskt.