En fin och bra barnbok

Ni som känner mig vet säkert att jag är kulturintresserad. Vi snackar inte finkultur här - det har jag inte tid med -  populärkultur med hjärta och hjärna är vad jag konsumerar mest. Och ni som känner mig vet också att jag har mycket att göra med barn och tycker dom är en väldigt intressant sorts människor, kloka, naiva, ofärdiga och väldigt öppna för nya intryck. Jag älskar att öppna kulturens dörrar för dem, se dem förundras, lära och inspireras. I år är barnkulturens år i Göteborg, och med det hoppas jag på många roliga upplevelser!

I morse blev jag påmind om en av de i mitt tycke bästa moderna barnböckerna som finns. Min ständigt babblande son tystnade och började småskrocka och fnissa i vardagsrummet, och i bakgrunden hörde jag bekanta röster och behagligt musikplink. Och mycket riktigt, det var kortfilmen Astons Stenar som visades. Lotta Geffenblad har skrivit boken och jag har i mitt arbete sett den på teater och lånat boken otaliga gånger. Min grupp med fem/sexåringar var helt uppslukade av den där boken. I en del exemplar medföljde en DVD med ovan nämnda kortfilm och den ville de se varje dag, helst flera gånger. Och det förvånade mig, för den är så långt ifrån snabba klipp och actionhjältar och Disneyprinsessor man kan komma.

Det värsta är att jag knappt kan läsa den och ännu mindre se filmen utan att fälla en tår. Den fångar det goda i barnen, i mänskligheten, trots att det är en så simpel story om en liten pojkhund som är besatt av att samla stenar. Han tar hand om de stackar hemlösa stenarna, stoppar om dem i små sängar och ger dem personlighet. Den mest hjärtesnörpande scenen är i slutet (ja, nu berättar jag slutet eftersom det främst är era barn som ska uppleva spänningen) då Aston tvingas ta farväl av sina älsklingar. Det bör tilläggas att alltihop är ackompanjerat av fantastiska illustrationer som med färger och ansiktsuttryck förstärker känslor som vemod, glädje och kärlek.

Med en del poäng barnlitteratur i bagaget kan jag ju inte låta bli att analysera lite extra, och jag tycker det är fint att huvudpersonen, som är en pojke, har förärats sådana omhändertagande egenskaper. Föräldrarna är även de långt ifrån stereotypa. De skildrar föräldraskapet på ett så fint sätt, vill uppmuntra sin pojke i hans intresse men sätter slutligen välbehövliga gränser. Är ofta upptagna av vuxna viktigheter men ändå kärleksfulla. Mamman är stark och fixig, (heja!) pappan en flummig celloplinkare men ändå ständigt närvarande.

Det var det, hoppas någon tar vara på mitt tips och kanske kommer med sitt omdöme!

Såhär ser den ut!