Här sitter jag i sommarnatten och känner mig ensam. Huset är tyst, på altanbordet ett halvt urdrucket glas vitt.
Här sitter jag i sommarnatten och vill prata, sådär som man gjorde förr. Oavbrutet, om allt och inget, fnissande, tramsande, småretandes, för att sedan omärkligt glida in på sådant som verkligen betydde något.
Här sitter jag i sommarnatten och minns andra sommarnätter, nätter som blev dag under tiden man stärkte vänskapsband, lärde sig något något nytt om sig själv, skrattade så tårarna rann.
Här sitter jag i sommarnatten och minns känslan av den underliga magi, känslan av övernaturlighet, som uppstod då man pratat i timtal och den stora tröttheten kom smygande. Omslutna av naturens tystnad och den varma av känslan av att vara förstådd och uppskattad, inkluderad i en enorm gemenskap med vännerna och med världsalltet.
Jag saknar den där tiden. Jag saknar mina vänner. Jag är trött som fan.
måndag 18 juli 2011
lördag 2 juli 2011
Hoppas änglar finns
Såhär när högsommaren står i full blom, när folk är semesterrusiga och festar, badar och reser, vill man egentligen inte skriva om något tungt och sorgset. Men jag måste skriva om det här för annars kan jag aldrig skriva om nåt annat. För så är det med mej, att jag får en idé, en första mening eller kanske en sista. Sedan måste den skrivas ner innan nya idéer kan födas. Så fuck juli, det här måste komma ut.
Jag satte morgonkaffet i halsen den där morgonen i andrahandsettan då jag och min GP skulle ha en fin stund tillsammans. Den helgpimpade frukosten förlorade sin åtråvärdhet, förväntan inför den lediga dagen försvann. Jag överrumplades av en enorm känsla av empatiblandad sorg, men framför allt av en stor ilska. Hur kunde dom på tidningen bara slänga upp något sådant här i ansiktet på en när man knappt har vaknat?
Det handlade om Sebbe, tolv år, drabbad av leukemi. Bildreportaget lämnade inget åt fantasin, allt det äckliga, grymma, fruktansvärda blottades och fick senare pris för sin uppriktighet. Ingen annan artikel hade någonsin fått så mycket läsarrespons som den om Sebastian. Och jag satt där och grät och var arg, såg på bilderna på pojken och hans anhöriga och minns att jag tänkte: Finns det verkligen sådana här familjer ibland oss? Som står i kön på ICA, kör förbi oss på väg hem från jobbet, som sitter bredvid oss på fiket? Familjer som måste återgå till en vardag för att göra det outhärdliga uthärdligt.
Jag minns även att jag blev så förvånad över att jag reagerade så starkt. Världens elände exponeras ju för oss varje dag, hur ska man kunna beröras och reflektera över allt? Dessutom har jag alltid haft en ganska stark och tuff yta, svår att komma igenom.
Iallafall. Under de senaste två åren har två personer i min bekantskapskrets drabbats av leukemi och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag känner för dem. Inte minst sedan jag själv fått barn och vet att jag får lite svårt att andas så fort jag tänker på hur det skulle vara om något skulle hända honom. Jag vill hjälpa! Jag vill ta bort det onda! Jag vill göra något! Vad som helst som får dem att må bättre! Men jag är maktlös. Hoppas att min något sånär andliga tro kan hjälpa när jag skickar stilla böner ut i universum.
Det faktum att ett barn blir svårt sjukt är så oerhört svårt att ta till sig, så vansinnigt sorgligt. Orättvisan i sin högsta, grymmaste form. Och ni drabbade, jag tänker på er, hoppas och vet att ni har många runt er som ger styrka att orka.
Och jo, det finns två ynka saker jag kan göra. Den ena är att ge blod.
www.geblod.nu
Den andra är att skänka pengar hit:
www.barncancerfonden.se
Jag satte morgonkaffet i halsen den där morgonen i andrahandsettan då jag och min GP skulle ha en fin stund tillsammans. Den helgpimpade frukosten förlorade sin åtråvärdhet, förväntan inför den lediga dagen försvann. Jag överrumplades av en enorm känsla av empatiblandad sorg, men framför allt av en stor ilska. Hur kunde dom på tidningen bara slänga upp något sådant här i ansiktet på en när man knappt har vaknat?
Det handlade om Sebbe, tolv år, drabbad av leukemi. Bildreportaget lämnade inget åt fantasin, allt det äckliga, grymma, fruktansvärda blottades och fick senare pris för sin uppriktighet. Ingen annan artikel hade någonsin fått så mycket läsarrespons som den om Sebastian. Och jag satt där och grät och var arg, såg på bilderna på pojken och hans anhöriga och minns att jag tänkte: Finns det verkligen sådana här familjer ibland oss? Som står i kön på ICA, kör förbi oss på väg hem från jobbet, som sitter bredvid oss på fiket? Familjer som måste återgå till en vardag för att göra det outhärdliga uthärdligt.
Iallafall. Under de senaste två åren har två personer i min bekantskapskrets drabbats av leukemi och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag känner för dem. Inte minst sedan jag själv fått barn och vet att jag får lite svårt att andas så fort jag tänker på hur det skulle vara om något skulle hända honom. Jag vill hjälpa! Jag vill ta bort det onda! Jag vill göra något! Vad som helst som får dem att må bättre! Men jag är maktlös. Hoppas att min något sånär andliga tro kan hjälpa när jag skickar stilla böner ut i universum.
Det faktum att ett barn blir svårt sjukt är så oerhört svårt att ta till sig, så vansinnigt sorgligt. Orättvisan i sin högsta, grymmaste form. Och ni drabbade, jag tänker på er, hoppas och vet att ni har många runt er som ger styrka att orka.
Och jo, det finns två ynka saker jag kan göra. Den ena är att ge blod.
www.geblod.nu
Den andra är att skänka pengar hit:
www.barncancerfonden.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)