Vill vara mera med mitt barn

Jag tänker mycket på barn nu. Dom är omkring mej hela tiden, på jobbet och hemma. Och jag tänker på hur fina dom är, hur mycket dom behöver. Och jag tycker att det är så in i helvete fel hur nutidssamhället är uppbyggt. Och jag får ont i magen när jag tänker på den där insändaren som citerade barnkonventionen (Alla barn har rätt till sina föräldrar) för att sedan konstatera faktum. (Alla barn får endast träffa sina föräldrar kvällar och helger). Och jag blir alldeles velig -jag är ju för jämställdhet och att kvinnor ska arbeta lika mycket som män för att inte bli ekonomiskt missgynnade och för att få samma rätt till personlig utveckling. Men varför är det så in i helvetes ovanligt med deltidsarbetande män? Eller deltidsarbetande familjer? Och varför är statusjakten så vansinnig att en ensamstående mamma anses leva i fattigdom och misär för att hon inte kan ta med barnen utomlands?

Nej, jag är övertygad om att många svenska familjer skulle kunna gå ner i arbetstid och ändå leva bra -och få mer tid för sina barn.

Alldeles rosig är han, pojken. Små blonda tofsar sticker fram bakom mössan, som hamnat lite på sned. Klarblå ögon som speglar den första bleka vårsolen, glittrar av nyfikenhet och upptäckarglädje. Snubblar till, sätter sig på knä, reser sig mödosamt upp igen. Tultar vidare, kvittrar och bubblar, vänder sig om för att se om jag fortfarande står bakom. Ska snart lära sig något nytt, se något för första gången, lösa en gåta. Och jag tänker, att inom en snar framtid kommer han att längta efter mig. 

En stad. Flera känslor.

En lördagseftermiddag för inte så länge sedan promenerade jag ner från Brunnsparken, förbi det stora Hjulet och vidare mot Operahuset. Jag hade precis träffat vän och sedan syster, barnet sov i vagnen som blivit en förlängning av mig själv, något vant och självklart i mina händer. Balanserade takeawaykaffe, gick med raska steg, gruset knastrande under mina fötter. Då jag gått förbi Casino Cosmopol och älven öppnade sig, utsikten fri mot mäktiga Stenafärjor, kranar och brosilhuetter, himlen rosablå och luften full av vårfukt och bildamm, då kom den över mig igen. Den där känslan av overklighet blandad med pirrlycklig förväntan. Och jag tänkte, att om man kan man älska en stad så älskar jag min.

Filmen började rullas upp igen, den där sentimentala sammanfattningen av mitt liv so far, göteborgsscenerna. De började få allt större plats nu, efter nästan tio år i staden. I de scenerna hade jag fått vänner för livet och vänner för stunden. Här hade jag festat nätterna igenom och somnat utmattad på ettans nattvagn. Här hade jag slitit mitt hår i examinationsångest, somnat på föreläsningar, fått mitt första riktiga arbete. Jag hade varit lika galet nyförälskad, som jag varit nere och krälat i de mörkaste och ensammaste av avgrunder. Jag hade suttit i ett köksfönster i Majorna och rökt en hel natt men likväl upptäckt träningens underbara lov under svettiga pass på Västra Hamngatan.

Och som jag fikat och ätit på uteserveringar! Och solat och grillat i Slottskogen och cyklat ut till havet och gått långpromenader i Delsjöns underbara skogar! Och gråtit på filmer och livespelningar och teatrar, och förundrats över utställningar och muséer och förköpt mig på mässor och förätit mig på brunchbufféer!

Alla människor jag träffat. Människor som berört och berikat, sårat och skadat. Som stöttat, pushat, peppat och kramat. Som irriterat, konfronterats, fascinerat, fått mig att se mig på ett annat sätt. Fått mig att se världen på ett annat sätt. Som jag älskat, avskytt, lämnat och sökt.

Här hade jag blivit mamma, förändrats, blivit vuxen. Staden hade börjat krympa nu, kändes trygg och välbekant. Och jag var så glad att jag flyttat hit, att jag var en del av den, att jag kände att jag hörde hemma här.

Och jag känner ingen sorg för dig, Göteborg. Snarare tacksamhet och kärlek.