Sorgliga mänsklighet 2.

Nej, det känns inte riktigt som om jag fick allt sagt förra gången. Och dessutom tolkade vissa min slutsats som om jag sympatiserade med killar som utnyttjar fulla tjejer. Tillbaka till Mia och festen.

Vad som inte framgick förra gången var att Mia, trots sitt tillstånd faktiskt spelade med i själva akten. Det var väl det som folk tyckte var så otroligt roligt. Hon låtsades, så gott hon kunde, njuta av äckelkillens underliga aktiviteter. Varför? Jo, hon sökte bekräftelse. Sjukt nog kände hon sig lite smickrad av att någon ville ha just henne, hon som var så ful och värdelös. Det, kära läsare, är vad jag menar med att mänskligheten, ja både män och kvinnor, i vissa fall är sorglig, att allt handlar om att bli sedd och bekräftad till varje pris.

Men nu vill jag öppet uttrycka min avsky för människor som kränker andra människor genom sexuella handlingar. Män klart överrepresenterade i statistiken. Ämnet har alltid berört mig väldigt starkt, kanske för att min egen integritet är så stark? Jag kan i allafall minnas när jag för första gången konfronterades med en episod av detta slag. Jag var tio år, gick på en till synes idyllisk liten skola på landet, där barn verkade vara barn på det där rosenkindade naiva sättet. Efter gymnastiken drog några äldre killar in några äldre tjejer till ett rum och tafsade på dem. Tjejerna kämpade emot, protesterade, ville inte. Jag blev chockad, tyckte synd om tjejerna, gick omedelbart till läraren. Blev hotad av arga killar som ville fortsätta tafsa, som sa att jag inte "fattade".

Började på annan skola där tafsande var lika vanligt förekommande som mattelektioner eller bollekar på rasterna. Jag var själv inte utsatt eftersom jag då var ansedd som tjock och ful, vilket ju i sammanhanget var en räddning på ett konstigt sätt. Min ilska och avsky mot dessa handlingar blev inte desto mindre, och jag minns att jag vid något tillfälle frågade en av de mest utsatta tjejerna varför hon inte stod upp för sig själv, protesterade på riktigt, sa ifrån på skarpen. "Du är bara sur för att dom inte tafsar på dej" lydde svaret. (Vad jag inte förstod då var att den här tjejen faktiskt var offer för patriarkala förtryckande strukturer. ) En annan kille flinade självbelåtet och slängde ur sig, medan han grabbade tag i klasskompisens ena skinka, "såhär skulle du bra gärna vilja att någon gjorde på dej, va?"

Nej, små klasskompisar från det förflutna, jag ville inte alls bli nypt i mina pyttebröst, få en linjal hårt pressad mot min mysbyxbeklädda rumpa eller bli fasthållen av ett gäng killar som försökte dra av mig kläderna.

Och det tror jag inte de andra tjejerna heller ville egentligen, och det tror jag inte att några tjejer vill på 2010-talet heller. Ändå förekommer det hela tiden, från skolådern upp i krogåldern och ända fram i medelåldern för att sedan fortsätta till pensionsåldern. Det är bara utförandet som ändras med åren. Och det gör mig så vansinnigt arg. Fortfarande.

Och jag önskar så starkt att samhället inte fostrade pojkar till förövare och att det kunde sluta skuldbelägga tjejer för övergreppen. Som mamma till tre pojkar ser jag det faktiskt som en av mina största uppgifter - att fostra mina söner till respektfulla individer, vad än samhället runt om må säga.

Sorgliga mänsklighet.

Jag kan inte sluta tänka på det. Bara måste få det ur mig. Var med goda vännen på Mia Skäringers show häromsistens. Har sagt det förut, jag vet, men blev omskakad, överrumplad. Och en sekvens bet sig fast ordentligt. Mia raljerar på om sina tonårsdar med fylla och bekräftelsebehov. Hon är på fest, och är riktigt full den här gången. Så full så hon måste gå in och eh...ja..."kasta upp"? Och eftersom hon i sitt tillstånd inte kan tänka klart så väljer hon att göra detta i badkaret. Hon blir kvar där, halvhängande över badkarskanten, omtöcknad och lagom fräsch. Full kille kommer in, tycker visst Mia ser riktigt mysig ut så han börjar eh....ja..."penetrera"?

Majoriteten av publiken i salongen skrattar hysteriskt när Mia härmar hans och sina fumliga rörelser i det där skitiga badrummet. Det gör inte jag. Jag kokar inombords. Känner mig äcklad, förbannad. Jävligt in i helvetes förbannad. Förbannad på äckliga fulla killar som snor åt sig konstiga tillfällen för egna behov. Känner mig ledsen, ledsen för Mias och alla andra fulla tonårstjejers skull. Gråten sitter i halsen, den välbekanta klumpen, ni vet.

I pausen fräser jag ut min ilska över goda vännen. "Asså huuuur tänker dom?? Jaa, jag undrar hur dom tänker. VILL dom verkligen ligga med packade tjejer som är halvt omedvetna om vad som händer?"

Och vännen säger något mycket klokt: "Dom söker väl också bekräftelse."

Luften går ur mig. Jag vill ju vara arg! Jag vill ha en syndabock, svart på vitt, bli militant feminist, förklaringen till ondskan! Så blir det bara liksom....pfffft. Människan är bra jävla sorglig.

Upp och ner, ner och opp.

En kicksökare av stora mått, är jag. Och nej, jag har ingen större lust att slänga mig ut från flygplan, klättra i berg eller bada med pirayor i Amazonas djungler. Jag är svenssonkicksökartypen som snarare trycker i mig kilovis med choklad, vaknar till en halvliter kaffe eller klunkar i mej en tre flaskor vin och röker fyrtio cigg på en kväll. (Enligt en kompis vars påstående jag fortfarande starkt betvivlar)

Nu skall du icke tro, kära läsare, att jag är någon sorts alkoholiserad bulimiker som andas genom ett opererat hål i halsen. Nej, jag ägnar mitt liv åt att stävja dessa osunda onda kicksökarkrafter. Genom att kompensera med sundare alternativ såsom intensiva träningsperioder, förälskelser, hysterisk shopping och brödbakarmani går jag liksom plus minus noll. Hormonerna spelar ut varandra och faller ihop i en utmattad hög i mina celler. (Eller var de nu egentligen befinner sig)

Den största kicken av dem alla, all times, var bebiskicken. Från och med att jag förlikat mig med tanken att jag skulle få en, en egen bebis, så flöt jag fram, hormonhög. Endorfinkickad och oxytocinflummig på samma gång. Min känsliga, flaxande, oroliga själ lade sig liksom till ro, sträckte ut sin genomskinliga själavarelse, drog en djup suck och slumrade till i hängmattan. För första gången förstod jag hur verklig lycka kändes. Och den där kicken, den bara fortsatte. Fortsatte genom graviditet, förlossning, spädbarnstid, amning, mammaledighet. 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm
Och himmelen utan en prick

Jag började tro att jag förändrats på riktigt, att det där tunga trycket över bröstet som tidigare ofta besökt mig var förevigt borta. Att jag numera var en Lycklig Människa. (Halleluja och tack Gode Gud för amningen, förresten. Tänk att få äta vad som helst, i obegränsad mängd - och ändå gå ner i vikt.)

Men som lilla fröken Furtado en gång sa så kommer alla good things to an end. Efter ungefär ett och ett halvt år  kastades jag med en hård smäll ner i den grå vardagsasfalten och blev återigen en vanlig dödlig som gick och småsurade över det mesta, kände mig småfet och otillfredsställd. 

Hungrig på nya kickar. 

Längtade Vår.

Som så många gånger förr drog hon upp benen i skräddarsits, datorn i knät. Magen full av choklad - det var ju ändå fredag. (Och igår hade det i och för sig varit torsdag och dessförinnan onsdag) Hon konstaterade för sig själv att de där svängarna, pendlandet mellan dal och bergstopp var Hon. Och någonstans måste hon förlika sig med det. Kanske helt enkelt vilja vara sådan. Som hon var.