Schhhhhh!!

Jag bara avskyr när folk pratar för högt. Om detta blev jag påmind idag när jag lite lagom stressad med sovande barn i vagn tänkte rafsa åt mig lite nödvändigheter på ICA och blev attackerad av ung het säljartjej med blonda extensions och tjockt lila ögonskuggelager.

Het, ja,  dock ej som i sexuellt attraktiv, utan het som i jagskajävlarimejslåförsäljningsrekordinnanåretärslutomdetsåärdetsistajaggör-het. "Heeej! Äter du Omega 3?" Halvskriker hon alldeles för nära mitt ansikte och jag lovar, en liten droppe saliv stänker från hennes konturpennemålade läppar och landar på mitt gråbleka vinterfejs. Och jag svarar jaa, det gör jag, allt för att komma undan vidare konfrontation, och vips står jag där med ett graaaaatis prov av deeeeeras märke som gör den bästa Omega 3:n i hela vääääärlden. 

Säljarbrudens exaltering över detta mirakelmedel vet inga gränser och hennes röst stegrar alltmer då hon mässar på om hy, naglar, levrar och hjärtan. Stirrar inte hela butiken på oss, också? Jag känner värmen stiga i ansiktet, svetten bryta fram på ryggen, kollar nervöst ner i vagnen med lättväckt barn och vill helst släppa den där otäcka fiskleveroljeförpackningen på golvet och bara gå. Ordlöst vända mig om och spatsera iväg, lämna försäljningsplågan där med sin ändlösa svada. Istället mumlar jag fram något ursäktande, vänligt, vanligt och icke-stötande. Lyckas komma därifrån utan piller, men med irritationsnivå; Hög.

Som om detta inte vore nog tvingas jag lyssna på mammorna from hell vid intagandet av eftermiddagskaffe på köpcentret. Medan jag matar min son med mellanmålsyoughurt får jag ta del av deras respektive förlossningar, separationer från deras förstföddas fäder, deras släktingars sorger efter tragiska dödsfall, samt kostnaden för deras bostadsrätter. Kanelbullen jag tidigare varit så sugen på växer i munnen och mammornas overallsvettiga barn kastar sig på golvet och vrålar "Jag vill gåååå nuuuu!!" Och det vill jag med. Hem till tystnaden. Hem till soffan där jag själv kan välja vad och vem jag vill lyssna på.

Så satt hon där, återigen, vid datorn. Var hon egentligen bättre än någon annan, var inte detta ständiga klotter i cyberrymden integritetslöst, även det? På detta hade hon funderat mer än en gång tidigare. Det enda hon med säkerhet visste, var att de som läste gjorde det frivilligt.