Så var det sagt

Den har funnits där så länge jag kan minnas. Sedan jag lärde mig skriva, eller var det kanske när jag började prata som den kom till mig? Berättarrösten, narratorn, som mer eller mindre dramatiskt rapporterade om vad som hände omkring mig. Vad som hände mig. Jag berättade om den för en kompis en gång, som skrattade gott och som fortfarande, då och då, påminner mig om min lilla "hemlighet".  "Vad säger den nu, Rösten? Blir det nån bok nån gång eller?" Och jag skrattar med och formulerar snabbt en mening i mitt huvud: Innerst inne grät hon stilla tårar, då hon förstått att hon aldrig skulle leva sin dröm.


Jag kan fortfarande minnas hur jag som barn kunde använda rösten till att peppa mig själv; Hon bet ihop, torkade snön från ansiktet, reste sig och ignorerade smärtan i svanskotan. Upp i backen igen, här skulle åkas. Ja, kanske sa den inte ignorerade, säkert något mer barnsligt. Men typ.

Den kunde vara kritisk också, oftast i de unga åren. Håret hängde stripigt framför det bleka ansiktet, tröjan var för trång och rumpan alldeles för stor.


Hur som helst så finns den fortfarande med mig och poppar upp lite då och då. På spårvagnen, vid åsynen av det förälskade paret: Han strök en lock från hennes kind och såg på henne som om hon var den vackraste kvinnan i världen. Eller, ve och fasa, vid ankomsten av bullrigt tonårsgäng: Förskräckt tryckte hon handväskan närmare kroppen, flyttade sig närmare fönstret och försökte utan resultat stänga av sin redan ansträngda hörsel.

På jobbet eller vid träff med vän: En skugga hade fallit över hennes annars så lysande ansikte. Hade något hänt?

En ovanligt vacker höstdag: Den klara luften slog emot henne och hon drog ett djupt andetag. Var det verkligen möjligt för världen, att vara så vacker?


I could go on and on, men det tror jag blir trist i längden. Men jag tror ni fattar grejen. Om inte bör ni sluta läsa nu, för den här bloggen kommer att vara lite knäpp, tänka lite konstigt, inte alltid vara helt rationell. Den kommer inte att innehålla information om veckans klädinköp, (eftersom jag numer shoppar högst en gång i månaden, på någon lättsmält lågpriskedja) formen på helgens nybakta cupcakes (som alltid trotsar estetikens lagar trots höga hemmafruambitioner) eller om mina tre swimmingpooler och dess tillhörande mingelpartyn (för att dom inte existerar).

Vad jag däremot kommer att göra, är att förhoppningsvis få utlopp för min vilja att berätta, babbla, tycka, observera, notera, sätta ord på pränt. För att det är något jag länge velat göra, men blivit hindrad av prestationsångest och jantetänk. För att jag tjatar hål på näthinnan på folk med ivriga statusuppdateringar som inte får plats, och för att släppa fram den där lilla instängda berättaren.

Med en suck blinkade hon gruset ur ögonen, stäckte nöjt på sin ihopsjunkna rygg och slog långsamt igen datorn. Utanför ven vintervinden. Innanför hade rösten tystnat för dagen.