Han föddes en vårdag 1994 in i vår stora familj och fick leva i sjutton år med oss på jorden. Jag var storasyster och minns ännu starkt den enorma glädjen att få hålla ännu en gosig bebisbrorsa i min famn.
Tänk att sjutton år kan vara så långa, men ändå så korta.
Så mycket glädje, så många minnen, så mycket kärlek som vi fick uppleva tillsammans under denna tid.
För han var speciell Markus, det var han. Även de som inte kände honom så väl brukar tala om hans speciella, fina utstrålning, och vi som var nära visste att han var en otroligt go´och omtänksam kille som ville att vi skulle vara tillsammans så mycket som möjligt. Att vi skulle må bra, att vi skulle få ut det bästa av livet.
Så rasade då vår värld samman den där hemska hösten 2008. Vi fick veta att Markus drabbats av leukemi. En sjukdom vi då inte visste så mycket om, men som vi under åren kom att bli experter på.
Markus kämpade så tappert och ville helst inte visa oss hur dåligt han mådde. Han ville vara positiv för vår skull, hans omtänksamhet stod stolt och stark även under den svåraste sjukdom.
Ja, han kämpade så starkt att han vann över sjukdomen den första gången och fick leva ett vanligt, härligt tonårsliv i åtta månader.
Å, som vi hoppades då att allt skulle vara över, att ett vanligt liv skulle börja och att vi skulle få vara tillsammans alla dagar till tidens ände.
Men så kom återfallet.
En tid av sjukdom följde igen då Markus fick cellgifter i Göteborg eller var inlagd i Skövde då hans värden var dåliga.
När vi skulle hälsa på honom fick vi absolut inte vara det minsta förkylda och vi spritades och slussades aktsamt in på hans rum. En vanlig förkylning kunde innebära livsfara för honom.
Och vi ville ju bara krama honom, hålla hans hand och pussa hans panna, men vi var rädda. Rädda att vi skulle bära på något virus.
De dagar han fick spendera hemma var de allra bästa. Vi alla kunde vara tillsammans. Markus fick vara med sin barndomsvän Elin, som fanns vid hans sida hela tiden.
Även då han mådde fruktansvärt dåligt och och sov mycket så fanns hon där och satt kvar bredvid honom då han vaknade igen och orkade prata.
Min lillebrors sista dagar i livet är för evigt etsade i mitt minne.
Hans kropp och hans immunförsvar hade blivit svaga efter den långa kampen mot cancern, som han faktiskt lyckades besegra en andra gång.
Men den orkade inte kämpa emot de virus och infektioner som följde.
Efter att ha kämpat med syrgas i fem dagar, något som är lika ansträngande för kroppen som att springa ett maraton flera gånger om, kopplades han in i respirator.
Och vet ni vad han gjorde då, min fina, goa lillebror? Vet ni vad han gjorde, trots att han visste att han inte skulle vakna mer? Ja, han visste det, det var bara vi som älskade honom som inte ens ville tänka den tanken.
Jo, han gjorde tummen upp. Kämpen i honom svek aldrig, hans starka, positiva personlighet följde med honom ända dit.
17 år gammal somnade han in och lämnade oss med en outsäglig smärta och sorg.
Några av hans sista ord var: "Är det nu jag ska dö? Hälsa alla att jag älskar dom, och glöm ingen".
Vår älskade bror, vår son, vår vän, vår kämpe, som hade så mycket att leva för.
Vi glömmer aldrig dig heller.
Och vi vet inte hur vi ska orka leva vidare utan dig.
Men vi vet att du ville rädda andra, så det här är för dig, Markus.
Vi ses igen, vår fina ängel!"
