.....jag fixar inte dom.
I GP idag hyllas Gyllene tiders senaste. Bilder på rusig solbränd publik, på Gesssle som vant hanterar sina strängar.
Jag känner inte alls att jag missade festen. Jag känner mig snarare lättad att jag slapp stå där, än en gång besviken, än en gång berövad på den stora masseuforin.
2004 - Gyllene tider. Där står jag, i det lyckliga folkhavet en vacker sommarkväll. Alla sjunger med, jag känner mig som utbölingen som inte fattar internskämten. Kan inte alls alla texter som alla andra. Trodde det räckte med Sommartider liksom, och Flickan i en Cole Porter sång är ju bra. Men nej, jag känner klumpen i halsen växa, runt omkring mig idel kärlekspar som håller hand och gungar i takt med musiken. Själv har jag en sorglig sommar och känner mig bottenlöst ensam bland femtiofemtusen.
2006 - Robbie. Han är STOR den här sommaren, det kan bara inte gå fel, att se Robbie måste vara det ultimata lyckopillret. Men nej. Sittplats den här gången, Robbie som en liten prick långt därnere på en enorm scen. Hans vackra röst och enorma hitkavallkad berör inte ett skvatt. Jag vill bara dricka en massa öl och bli lite full och sitta och tjöta men det är två mil till mellanölsförsäljningen och ytterligare två mil till toaletterna.
2009 - AC/DC. Lite bättre förutsättningar. Lång man vid min sida som jag känner mig kär i, och han räddar mig, som är blott tre äpplen hög, ibland från det hopplösa svettiga-rygg-träsket och låter mig sitta på hans axlar, sådär som bara flickvänner och barn får göra. Det hjälper inte. När min bästa, Thunderstruck, tar ton, är jag därnere bland ryggarna igen, hoppar lite förstrött för att åtminstone få en glimt av lille kepsprydde Mr Johnsson på storbildsskämarna. Det går sådär. När sedan den ännu mindre Angus Young kompenserar sin ringa längd på ett högt podie mitt i publiken med ett lååångt solo, sköljer tristessen över mig. Dessutom har jag lite ont i fötter och rygg, och ååå, måste den där svettige, vinglige blöjrockaren framför mig vråla falskt så saliven sprutar och gällivarehänget kasar ner till knävecken?
2012 - Bruce. Numera småbarnsförälder och barnfri. Återigen vacker sommarkväll, Bruce som är boss och gammal idol som jag verkligen avnjuter titt som tätt, som följt mig genom livet och som allt som oftast berört mig på alla möjliga sätt. Det här måste bli spelningen som höjer min tilltro till de stora bombastiska, som visar att de även kan beröra mig och att även jag kan sjunga med och känna mig okomplicerat lycklig och som ett med publikhavet, sommarhimlen och världsalltet. Men icke. Antiklimax sänker sig som en punkterad kalasballong över min förväntansfulla kropp som fortfarande är för kort för att se något annat än kluvna hårtoppar och nitbälten strax ovanför den anlagda plastmattan i det enorma folkhavet. Och jag blir än en gång smärtsamt påmind om att jag inte heller denna gång tillhör skaran av totalt hängivna fans som har hundra tummade vinylskivor hemma och kan alla B-sidor på de gamla singlarna och vilka år de släpptes. Och nej, jag kan FORTFARANDE inte sjunga med i varenda himla låt. Försöker lite halvhjärtat till Dancing in the dark, men längtar efter Brilliant Disguise som aldrig kommer och även nu börjar svanken att värka igen och den långe mannen är inte heller särskilt impad och då är det liksom kört, när ingen peppar och hejar fram allsångshumöret.
Så därför, gott folk, tror jag att förra sommaren var sista gången ni hade möjlighet att se min kortbenta uppenbarelse på ett Ullevievent. Och lika väl är nog det. Vem vill se en besviken, likgiltig uppsyn mitt i all er gemensamma, hängivna musikdyrkan?
Dock är många mindre, naggande goda, hjärtslitande, euforiska konsertupplevelser för evigt fastetsade i mitt sinne. Jag tror jag håller mig till dem.
