Den där sinnesrobönen alltså. Jag har varit skittrött på den. Rätt så trött över huvud taget på alla dessa "fånga dagen"-citat vi bombarderas med i sociala medier. Ja, så trött var jag, att jag tänkte gå in och radera en sån där hurtig "personlig-tränar-typ" som jag trots allt följer på FB, (ja, för nånstans är jag faktiskt intresserad av kost och hälsa) men hejdade mig i sista stund. Hon hade nämligen fortsatt på sin lilla käcka statusrad, och faktiskt skrivit ut hela texten. Och den träffade mig.
Jaja, lätt sagt, hade jag tidigare tänkt, rabbla upp klyschor om mod och förstånd och sen tack å hej. Säkert att jag tar till mej det budskapet.
Men fortsättningen, hörni! "Låt aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel och orätt"!! Yes! Så ska det låta.
Fortsätt att uppröras till tårar, reagera, tro på annat än vad som anses vara normalt! Det behövs så innerligt väl i dessa oroliga tider då vi vandrar omkring i näthat, osolidaritet, förtryck och orättvisor.
Hälsogurun fick vara kvar. Och jag kommer att fortsätta uppröras. Kanske för att jag vet vad det innebär att vara utsatt, i flera bemärkelser.
Och här är den där bönen:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
