Lycka för mig är inte ett tillstånd, snarare små flyktiga förnimmelser som fladdrar förbi, sköra och känsloladdade. Och jag förvånas ofta över hur icke-uppenbara de är, de där små stunderna. De kommer oftast inte till mig när jag någon enstaka gång beundrar en vacker solnedgång eller äter på lyxkrog eller ägnar mig åt någon annan allmänt lyckoframkallande aktivitet. Istället kikar de fram vid de mest otippade tillfällena. Två av dem har jag upplevt under veckan:
Jag och min son sitter efter en kylig cykeltur vid ett bord på Burger King. (Ehrm, ja, EN gång i månaden äter vi "hambujja å tipps"!) Hans ansikte är kladdigt av frityrflott och ketchup, händerna fulla av pommes och skräpleksakspresenter och hans stora, glada, blå ögon möter mina. "Va´de´gott, mamma?" Frågar han. Och mitt hjärta slår ett dubbelslag och jag svarar att jaa, det var det.
Cyklar hem, somnar gott den natten.
Rastvakt. Skolbarn som springer, skriker, jagar, hjular, ramlar, skrattar, gråter. Osalig ljudnivå, stegrande stress. Så. En klocka ringer, elever försvinner, jag är kvar med mina få. Slås av ett infall, lägger mig i stora runda kompisgungan, två av mina flickor hoppar genast upp. Arbetar med benen, tar fart, småfnissar. Det suger och killar i magen, en känsla jag nästan glömt. Farten ökar och jag piper och klamrar mig fast, ser upp i himlen som är knallblå med små vita molntussar, luften klar och härligt höstkall. Jag piper allt högre, flickorna skrattar allt högre, gungar allt högre, och jag ser deras mjuka hårslingor fladdra i vinden. Hoppar av, busig, rusig och rosenkindad.
Går uppför trapporna i den gamla skolbyggnaden, känner att jag valt rätt.
