Uppfylld av lite busig galenskap begav jag mig iväg till butiken som en gång glänste i betongen och som nu gick runt på lösgodis för fem å nitti, snappade åt mig två plastiga fodral och kom hem triumferande: "Med Sean Penn och Brad Pitt i samma film KAN man ju bara inte bli besviken!" Den långe mannen höll med, skrattande med med tindrande ögon, öppnade sin stora famn, jag hoppade icke nödbedd där i.
Mörker och åter mörker. Långa poetiska monologer följda av långa (poetiska?) tystnader. Jordens skapelse med big bang, djuren som krälade upp ur havet och blev dinosaurier, suggestiv ångestframkallande musik. Brad - elak och rynkig - kränkte sina små pojkbarn, ett av dem dör. Sean - tungsint och rynkig - plågas av sin barndom.
Jag och den långe mannen - lider i soffan. Jag börjar desperat fast-forwarda i hopp om att filmen ska "ta sig" varpå den långe mannen blir mäkta upprörd och tycker att vi ska byta film istället för att inte slösa bort lördagkvällen ännu mer.
Min illusion av mig själv som en-som-minsann-uppskattar-udda-filmer grusas, jämnas med marken, lämnar mig hudlös och förvirrad - vem är jag - egentligen?
Och om någon som läser detta kan förklara storheten med den kritikerrosade "Tree Of Life" och som nu känner sig sårad och föraktar min oförmåga att analysera är denne högst välkommen att göra det för mig å det snaraste.
Nästa dag såg vi Black Swan. Den var spännande och jag förstod att huvudpersonen var psyksjuk och att allt det där inte hände på riktigt.
