Jag brukade sträckläsa en pocket en regnig helg. Jag brukade äta frukost tillsammans med Göteborgs Posten och Nyhetsmorgon i två timmar. Jag brukade ta spontana afterworks med oväntade människor och alldeles för mycket öl om fredagarna, laga stora middagar på lördagkvällarna, som intogs tillsammans med noggrant utvalt rödvin och omsorgsfullt piffade efterrätter. Söndagsförmiddagar kunde tillbringas i en biosalong eller på Friskis i Majorna eller i soffan framför veckans Mia och Klara-repris. Under veckorna brukade jag ibland baka tre sorters bröd, shoppa snygga jeans som satt bra eller bara gå och fingra lite förstrött på alla roliga saker på Designtorget. En gång bokade jag en reda till Sydney bara sådär, och Eskilstuna, varför skulle inte den staden utforskas tillsammans med goda vänner? Jag brukade aldrig äta halvfabrikat, drack massvis med vatten, åt choklad en dag i veckan och massor med frukt och grönsaker. Lagade maten från grunden och kunde städa mitt hem långsamt och grundligt.
Jag brukade längta efter något diffust, brukade ofta undra vad som var meningen med allt, känna press att prestera, vara omtyckt, lyckad. Jag kämpade mot trycket mot bröstet som ibland var tungt men oftast uthärdligt.
Jag brukar inte längre göra dom där sakerna. Jag brukar ibland äta chicken nuggets som varit frysta, jag spenderar timtal i veckan i sandlådor och i rutchkanor, jag rafsar åt mig billiga toppar i tvåpack samtidigt som jag handlar bodys i storlek åttisex. Jag planerar mina eventuella biobesök två veckor i förväg och mina under året lätträknade utekvällar två månader i förväg. Jag har inte längre så förbannat mycket tid att känna efter hur jag känner.
Jag känner glädje någon gång varje dag. Jag känner kärlek varje dag. Ja, det har gått så långt att ingen dag någonsin känns helt meningslös. Jag gråter lättare, jag väger mera, jag sover mindre, min mage är större och mina bröst mindre men det var det banne mej värt.
Livet förändras. Vi förändras. Saker händer. Och ja, jag är oändligt tacksam.
