Något ser sitt slut. Något annat är att börja.

Plötsligt tystnar han i min famn. Drar en djup, hackig suck och för tummen till munnen. En kallnad tår rinner ner för den mjuka kinden och jag torkar omsorgsfullt bort den i ett desperat försök att mildra det moderliga samvetskvalet. Vad är det som fått honom att avbryta sin förtvivlade klagan?

Jag lyfter blicken mot teven och fastnar på ett bekant ansikte. En fårad medelåldersman med grånade tinningar och sorg i blick sjunger och spelar, ser på oss genom rutan denna kylslagna lördagsmorgon. Det tar några sekunder innan jag kan identifiera artisten som underhåller oss, som lyckats med konststycket att distrahera min upprörde lille son. Det är ju Orup, några år äldre än jag minns honom. Med grånade tinningar levererar han en pompös ballad, berättar om uppslitande separaration och cigarettrök i köket, wailar innerligt och glimrar med längtande ögon. Så långt från mercedes benz och jagande vargar man kan komma.

Hur som helst verkar lillen gilla honom. Vi har sorg, både han och jag. Tiden är hög för att sluta amma till sömn och det är svårt, så in i helvete svårt. Bebisen gråter, sliter i min tröja, biter i min axel och ser på mig med hundvalpsblick, ömsom bedjande, ömsom anklagande. Kom tillbaks och göööör det fort nu! Här är blött och kaaallt...För ända sen den dan du for....så har jag bara...regn hos mej. 
Jag gråter, drar på mig ännu en tröja, pratar på, tröstar och matar med gröt. Och jag måste ha reeetat gudarna....måste gjort nåt feeel.

Om kvällarna sitter jag ensam på stammiscafét med bok och dator medan pappa klappar, vyssjar, sjunger, tröstar. Det blir bra till slut. Någon gång måste det ske. Och de sista nätterna var näst intill outhärdliga, med ständiga uppvaknanden och lillen som ett klistermärke på min kropp.
Men samtidigt som det är skönt att något nytt ska ta vid, är saknaden stor efter den närhet som vi haft, jag och lille J. Lugnet och ron som spridits i hela kroppen då jag ingående studerat min sons lilla uppenbarelse. Små mjuka, varma handflator som klappat min arm, babyfötter som bökats sig in mot min mage, ögonlock som sakta slutits och rosig kind som skuggats av långa, fladdrande ögonfransar.

Den lilla kroppen slappnade långsamt av, fjunigt huvud lutades mot modersbarm, liten pyjamasklädd arm föll ner och landade på soffkudden. Den gamle luttrade låtskrivaren tackade för sig och klev av sin trubadurstol.  Lördagen och Livet hade bara börjat.

Så var det sagt

Den har funnits där så länge jag kan minnas. Sedan jag lärde mig skriva, eller var det kanske när jag började prata som den kom till mig? Berättarrösten, narratorn, som mer eller mindre dramatiskt rapporterade om vad som hände omkring mig. Vad som hände mig. Jag berättade om den för en kompis en gång, som skrattade gott och som fortfarande, då och då, påminner mig om min lilla "hemlighet".  "Vad säger den nu, Rösten? Blir det nån bok nån gång eller?" Och jag skrattar med och formulerar snabbt en mening i mitt huvud: Innerst inne grät hon stilla tårar, då hon förstått att hon aldrig skulle leva sin dröm.


Jag kan fortfarande minnas hur jag som barn kunde använda rösten till att peppa mig själv; Hon bet ihop, torkade snön från ansiktet, reste sig och ignorerade smärtan i svanskotan. Upp i backen igen, här skulle åkas. Ja, kanske sa den inte ignorerade, säkert något mer barnsligt. Men typ.

Den kunde vara kritisk också, oftast i de unga åren. Håret hängde stripigt framför det bleka ansiktet, tröjan var för trång och rumpan alldeles för stor.


Hur som helst så finns den fortfarande med mig och poppar upp lite då och då. På spårvagnen, vid åsynen av det förälskade paret: Han strök en lock från hennes kind och såg på henne som om hon var den vackraste kvinnan i världen. Eller, ve och fasa, vid ankomsten av bullrigt tonårsgäng: Förskräckt tryckte hon handväskan närmare kroppen, flyttade sig närmare fönstret och försökte utan resultat stänga av sin redan ansträngda hörsel.

På jobbet eller vid träff med vän: En skugga hade fallit över hennes annars så lysande ansikte. Hade något hänt?

En ovanligt vacker höstdag: Den klara luften slog emot henne och hon drog ett djupt andetag. Var det verkligen möjligt för världen, att vara så vacker?


I could go on and on, men det tror jag blir trist i längden. Men jag tror ni fattar grejen. Om inte bör ni sluta läsa nu, för den här bloggen kommer att vara lite knäpp, tänka lite konstigt, inte alltid vara helt rationell. Den kommer inte att innehålla information om veckans klädinköp, (eftersom jag numer shoppar högst en gång i månaden, på någon lättsmält lågpriskedja) formen på helgens nybakta cupcakes (som alltid trotsar estetikens lagar trots höga hemmafruambitioner) eller om mina tre swimmingpooler och dess tillhörande mingelpartyn (för att dom inte existerar).

Vad jag däremot kommer att göra, är att förhoppningsvis få utlopp för min vilja att berätta, babbla, tycka, observera, notera, sätta ord på pränt. För att det är något jag länge velat göra, men blivit hindrad av prestationsångest och jantetänk. För att jag tjatar hål på näthinnan på folk med ivriga statusuppdateringar som inte får plats, och för att släppa fram den där lilla instängda berättaren.

Med en suck blinkade hon gruset ur ögonen, stäckte nöjt på sin ihopsjunkna rygg och slog långsamt igen datorn. Utanför ven vintervinden. Innanför hade rösten tystnat för dagen.