Saknade

Ibland kommer jag att tänka på dem, min barndoms dagar. Ganska ofta faktiskt. Häromkvällen dök ett minne upp. Hastigt, flyktigt, men klart som kristall.

Där satt hon, den lilla flickan, trängdes med lilla arga svarta hunden mitt emellan sina morföräldrar i brummande, vaggande folkvagnsbuss. Grön var den, och hade lagt många svenska mil under sina däck. Utanför fönstret gick solen sakta ner. Dimgröna kullar passerades, den grå vägen som en remsa in i det okända. Mormor nynnade på en sång, morfar muttrade om tid som rann iväg, viktigheter som skulle hinnas med.


De var trygghet för mig, de där bilfärderna genom Sverige. Jag brukade luta mig mot mormors arm när jag blev trött och somna en stund. När jag var vaken satt  jag och roade mina morföräldrar med att härma mötande bilförares aniktsuttryck, irritera dem med jobbiga frågor eller lura dem att stanna bilen för att jag var så himla kissnödig att stannade vi inte nu så skulle jag minsann kissa på mej. Och mycket lärde jag mig om vårt land, om livet, de där somrarna på vägarna. Om jättar, tomtar och troll, landskapsblommor, residensstäder, floder och soldattorp. Om forna tiders fattigdom, nya tiders stadsbyggen och om den onde Ronald Reagan som bombade ihjäl små barn. För att inte tala om de elaka moderaterna, som stal från de fattiga och gav till de rika.  Allt var en saga, ett berättande, en svag aning om vad som varit och vad som komma skulle.

Hos dem, hos mormor och morfar, var jag alltid omtyckt, unik och underbar.  Rolig, härlig och älskad. Jag hade önskat att ha dem nära, nu när jag har vett att uttrycka tacksamhet över sådana saker.

Och det var den här sången hon sjöng, mormor.

Aftonsolen sjunker bakom bergen
Hälsande farväl så skön och blid
Över marken strör hon purpurfärgen
I naturen råder stilla frid

Schhhhhh!!

Jag bara avskyr när folk pratar för högt. Om detta blev jag påmind idag när jag lite lagom stressad med sovande barn i vagn tänkte rafsa åt mig lite nödvändigheter på ICA och blev attackerad av ung het säljartjej med blonda extensions och tjockt lila ögonskuggelager.

Het, ja,  dock ej som i sexuellt attraktiv, utan het som i jagskajävlarimejslåförsäljningsrekordinnanåretärslutomdetsåärdetsistajaggör-het. "Heeej! Äter du Omega 3?" Halvskriker hon alldeles för nära mitt ansikte och jag lovar, en liten droppe saliv stänker från hennes konturpennemålade läppar och landar på mitt gråbleka vinterfejs. Och jag svarar jaa, det gör jag, allt för att komma undan vidare konfrontation, och vips står jag där med ett graaaaatis prov av deeeeeras märke som gör den bästa Omega 3:n i hela vääääärlden. 

Säljarbrudens exaltering över detta mirakelmedel vet inga gränser och hennes röst stegrar alltmer då hon mässar på om hy, naglar, levrar och hjärtan. Stirrar inte hela butiken på oss, också? Jag känner värmen stiga i ansiktet, svetten bryta fram på ryggen, kollar nervöst ner i vagnen med lättväckt barn och vill helst släppa den där otäcka fiskleveroljeförpackningen på golvet och bara gå. Ordlöst vända mig om och spatsera iväg, lämna försäljningsplågan där med sin ändlösa svada. Istället mumlar jag fram något ursäktande, vänligt, vanligt och icke-stötande. Lyckas komma därifrån utan piller, men med irritationsnivå; Hög.

Som om detta inte vore nog tvingas jag lyssna på mammorna from hell vid intagandet av eftermiddagskaffe på köpcentret. Medan jag matar min son med mellanmålsyoughurt får jag ta del av deras respektive förlossningar, separationer från deras förstföddas fäder, deras släktingars sorger efter tragiska dödsfall, samt kostnaden för deras bostadsrätter. Kanelbullen jag tidigare varit så sugen på växer i munnen och mammornas overallsvettiga barn kastar sig på golvet och vrålar "Jag vill gåååå nuuuu!!" Och det vill jag med. Hem till tystnaden. Hem till soffan där jag själv kan välja vad och vem jag vill lyssna på.

Så satt hon där, återigen, vid datorn. Var hon egentligen bättre än någon annan, var inte detta ständiga klotter i cyberrymden integritetslöst, även det? På detta hade hon funderat mer än en gång tidigare. Det enda hon med säkerhet visste, var att de som läste gjorde det frivilligt. 

Något ser sitt slut. Något annat är att börja.

Plötsligt tystnar han i min famn. Drar en djup, hackig suck och för tummen till munnen. En kallnad tår rinner ner för den mjuka kinden och jag torkar omsorgsfullt bort den i ett desperat försök att mildra det moderliga samvetskvalet. Vad är det som fått honom att avbryta sin förtvivlade klagan?

Jag lyfter blicken mot teven och fastnar på ett bekant ansikte. En fårad medelåldersman med grånade tinningar och sorg i blick sjunger och spelar, ser på oss genom rutan denna kylslagna lördagsmorgon. Det tar några sekunder innan jag kan identifiera artisten som underhåller oss, som lyckats med konststycket att distrahera min upprörde lille son. Det är ju Orup, några år äldre än jag minns honom. Med grånade tinningar levererar han en pompös ballad, berättar om uppslitande separaration och cigarettrök i köket, wailar innerligt och glimrar med längtande ögon. Så långt från mercedes benz och jagande vargar man kan komma.

Hur som helst verkar lillen gilla honom. Vi har sorg, både han och jag. Tiden är hög för att sluta amma till sömn och det är svårt, så in i helvete svårt. Bebisen gråter, sliter i min tröja, biter i min axel och ser på mig med hundvalpsblick, ömsom bedjande, ömsom anklagande. Kom tillbaks och göööör det fort nu! Här är blött och kaaallt...För ända sen den dan du for....så har jag bara...regn hos mej. 
Jag gråter, drar på mig ännu en tröja, pratar på, tröstar och matar med gröt. Och jag måste ha reeetat gudarna....måste gjort nåt feeel.

Om kvällarna sitter jag ensam på stammiscafét med bok och dator medan pappa klappar, vyssjar, sjunger, tröstar. Det blir bra till slut. Någon gång måste det ske. Och de sista nätterna var näst intill outhärdliga, med ständiga uppvaknanden och lillen som ett klistermärke på min kropp.
Men samtidigt som det är skönt att något nytt ska ta vid, är saknaden stor efter den närhet som vi haft, jag och lille J. Lugnet och ron som spridits i hela kroppen då jag ingående studerat min sons lilla uppenbarelse. Små mjuka, varma handflator som klappat min arm, babyfötter som bökats sig in mot min mage, ögonlock som sakta slutits och rosig kind som skuggats av långa, fladdrande ögonfransar.

Den lilla kroppen slappnade långsamt av, fjunigt huvud lutades mot modersbarm, liten pyjamasklädd arm föll ner och landade på soffkudden. Den gamle luttrade låtskrivaren tackade för sig och klev av sin trubadurstol.  Lördagen och Livet hade bara börjat.

Så var det sagt

Den har funnits där så länge jag kan minnas. Sedan jag lärde mig skriva, eller var det kanske när jag började prata som den kom till mig? Berättarrösten, narratorn, som mer eller mindre dramatiskt rapporterade om vad som hände omkring mig. Vad som hände mig. Jag berättade om den för en kompis en gång, som skrattade gott och som fortfarande, då och då, påminner mig om min lilla "hemlighet".  "Vad säger den nu, Rösten? Blir det nån bok nån gång eller?" Och jag skrattar med och formulerar snabbt en mening i mitt huvud: Innerst inne grät hon stilla tårar, då hon förstått att hon aldrig skulle leva sin dröm.


Jag kan fortfarande minnas hur jag som barn kunde använda rösten till att peppa mig själv; Hon bet ihop, torkade snön från ansiktet, reste sig och ignorerade smärtan i svanskotan. Upp i backen igen, här skulle åkas. Ja, kanske sa den inte ignorerade, säkert något mer barnsligt. Men typ.

Den kunde vara kritisk också, oftast i de unga åren. Håret hängde stripigt framför det bleka ansiktet, tröjan var för trång och rumpan alldeles för stor.


Hur som helst så finns den fortfarande med mig och poppar upp lite då och då. På spårvagnen, vid åsynen av det förälskade paret: Han strök en lock från hennes kind och såg på henne som om hon var den vackraste kvinnan i världen. Eller, ve och fasa, vid ankomsten av bullrigt tonårsgäng: Förskräckt tryckte hon handväskan närmare kroppen, flyttade sig närmare fönstret och försökte utan resultat stänga av sin redan ansträngda hörsel.

På jobbet eller vid träff med vän: En skugga hade fallit över hennes annars så lysande ansikte. Hade något hänt?

En ovanligt vacker höstdag: Den klara luften slog emot henne och hon drog ett djupt andetag. Var det verkligen möjligt för världen, att vara så vacker?


I could go on and on, men det tror jag blir trist i längden. Men jag tror ni fattar grejen. Om inte bör ni sluta läsa nu, för den här bloggen kommer att vara lite knäpp, tänka lite konstigt, inte alltid vara helt rationell. Den kommer inte att innehålla information om veckans klädinköp, (eftersom jag numer shoppar högst en gång i månaden, på någon lättsmält lågpriskedja) formen på helgens nybakta cupcakes (som alltid trotsar estetikens lagar trots höga hemmafruambitioner) eller om mina tre swimmingpooler och dess tillhörande mingelpartyn (för att dom inte existerar).

Vad jag däremot kommer att göra, är att förhoppningsvis få utlopp för min vilja att berätta, babbla, tycka, observera, notera, sätta ord på pränt. För att det är något jag länge velat göra, men blivit hindrad av prestationsångest och jantetänk. För att jag tjatar hål på näthinnan på folk med ivriga statusuppdateringar som inte får plats, och för att släppa fram den där lilla instängda berättaren.

Med en suck blinkade hon gruset ur ögonen, stäckte nöjt på sin ihopsjunkna rygg och slog långsamt igen datorn. Utanför ven vintervinden. Innanför hade rösten tystnat för dagen.